Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Skogen är och har länge varit en viktig resurs för länet Västerbotten och den står för cirka 14 procent av den produktiva skogsmarksarealen i Sverige. Skogen i Västerbotten har brukats sedan medeltiden från småskaligt hushållsbehov till storskaligt skogsbruk i modern tid. Under sent 1800-tal ökade avverkningstakten i de norrländska skogarna i form av dimensions- och plockhuggning. Resultatet av blädningsbruket var bestånd med låga virkesförråd och otillfredsställande återväxt. Trakthyggesbruket slog igenom ordentligt efter andra världskriget och resulterade i stora hyggen för att restaurera de restskogar som fanns kvarlämnade efter blädningsepoken. En av orsakerna till detta omdiskuterade skogsbruk, med stora vindöppna hyggen, var att förhindra spridning och angrepp av snöskyttesvampen.

Skogsdebatter i Sverige har förändrat synen på det traditionella skogsbruket och en omställning från traditionellt skogsbruk till kontinuitetsskogsbruk har påbörjats. Under senare år har man diskuterat olika former av kontinuitetsskogsbruk och hur dessa skall implementeras. Olika försök med hyggesfria metoder har anlagts i norra Sverige i form av bland annat schackrutehuggningar.

Snöskyttesvampen är en parasitsvamp som angriper främst tall men även andra barrträd. Svampen gynnas av ett varaktigt och djupt snötäcke vilket den lever och frodas i. Snöskytte sprids med hjälp av snö från individ till individ och kan döda hela bestånd med föryngringar. Små luckor med lågt ljusinsläpp, varaktigt snötäcke, risk för drivbildning och lucker snö kan vara gynnsamt för svampen och en nackdel vid den hyggesfria metoden schackrutehuggning. Snöskyttesvampen ingår i de multiskador som angriper ungskogar i norra Norrland och anses vara ett stort problem.

En studie har genomförts i syfte att undersöka förekomsten av snöskyttesvampen i den hyggesfria metoden schackrutehuggning i Västerbottens län. Inventeringar i fält med datainsamling har utförts i pilotförsök vid Storjuktan i Sorsele kommun samt i Kulbäckslidens försökspark, Vindelns kommun. I båda försöken inventerades två schackrutehuggningar. För Storjuktan skedde inventeringen genom cirkelprovyteinventering och i Kulbäcksliden inventerades existerande parceller. Påträffade snöskytteskador mättes, dokumenterades och sammanställdes.

Resultatet visade ingen förekomst av snöskytte i pilotförsök vid Storjuktan, emellertid var 92 procent av de skadade plantorna betade. I Kulbäcksliden ingick två delundersökningar: Kälmyrbränna och Storkåtatjärnsbäcken. I dessa undersökningar var cirka 3 respektive 4 procent av de inventerade plantorna angripna av snöskyttesvampen. I Storkåtatjärnsbäcken var de angripna plantorna till största del (63 procent) planterade plantor och i Kälmyrbränna var flest angripna naturligt föryngrade plantor (56 procent). Skador på barrmassan var i Storkåtatjärnsbäcken högre för naturligt föryngrade plantor än för planterade plantor (99,8 respektive 58 procent) medan det för Kälmyrbränna var tvärtom. Där hade satta plantor en högre andel skadad barrmassa (81,9 procent) i jämförelse med vad de naturligt föryngrade plantorna hade (74,7 procent).

En slutsats av studien är att ingen koppling mellan snöskytte och snödjup kunde göras. Det gick
heller inte att se något samband mellan luckans storlek och andelen snöskytteskadade plantor.

The forest is and has long been an important resource for the county of Västerbotten and accounts for about 14 percent of the productive forest land area in Sweden.

The forest in Västerbotten has been used since the Middle Ages, from small-scale household needs to large-scale forestry in modern times. During the late 1800s, the rate of felling in the forests of Norrland increased in the form of dimensional and selection felling. This resulted in stands with low timber stocks and poor, unsatisfactory regrowth. Tract felling came after the Second World War and resulted in large clearings to restore the residual forests left over from the thinning era. One of the reasons for this aggressive forestry with large clearings open to the wind was to prevent the spread and infestation of snow blight.

Forestry debates in Sweden have changed the view of traditional forestry and the transition from traditional forestry to continuity forestry has begun. In recent years, various forms of continuity forestry have been discussed and how they should be implemented. Various experiments with continuous cover forestry methods have been set up in northern Sweden in the form of, for example, Chequered-Gap-Shelterwood-system.

The snow blight fungus is a parasitic fungus that attacks mainly pine but also other conifers. The fungus favors a permanent and deep snow cover in which it lives and thrives. It is spread by snow from individual to individual and can kill entire stands of regeneration. Small gaps with low light penetration, persistent snow cover, risk of drifting and loose snow can be favorable to the fungus and a disadvantage in the continuous cover forestry method of Chequered-Gap-Shelterwood-system. Snow blight is part of the multi-damage that attacks young forests in northern Norrland and is considered a major problem.

The aim was to investigate the occurrence of snow blight in the continuous cover forestry method of Chequered-Gap-Shelterwood-system in Västerbotten County.

Inventories in the field with data collection have been carried out in the pilot trial Storjuktan in Sorsele municipality and in Kulbäckslidens experimental park, Vindeln municipality to investigate the occurrence of snow blight. In both trials, two Chequered-Gap-Shelterwood-system-sites were inventoried, in Storjuktan the inventory was done by circle sample inventory and in Kulbäcksliden existing plots were inventoried. Found snow blight damage was measured, documented and compiled.

The result showed that no occurrence of snow blight was found in the pilot trial Storjuktan, however, 92 percent of the damaged plants were grazed. In Kulbäcksliden's two trials: Kälmyrbränna and Storkåtatjärnsbäcken, about 3 and 4 percent of the inventoried plants were infected by the snow blight fungus. In Storkåtatjärnsbäcken the infested plants were mostly (63 percent) planted seedlings and in Kälmyrbränna most of the infested plants were naturally regenerated seedlings (56 percent). Damage to the coniferous mass was higher for naturally regenerated seedlings than planted seedlings in Storkåtatjärnsbäcken 99.8 and 58 percent respectively for Kälmyrbränna it was the opposite where planted seedlings had a higher proportion of damaged coniferous mass (81.9 percent) compared to naturally regenerated seedlings (74.7 percent).

Some conclusions from the study are that no connection between snow blight and snow depth could be made, the size of the gap and the proportion of snow blight damaged seedlings can therefore not be linked.