Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Mjöldryga (Claviceps purpurea Tul.) är en svampsjukdom som leder till stora skador på framför allt råg och vete. Den är vanligt förekommande i Europa och befaras öka i framtiden. Renkavle (Alopecurus myosuroides Huds.) betraktas som en av de bidragande faktorerna bakom mjöldrygans spridning. Det är ett utav de mest betydelsefulla gräsogräsen i Europa och befaras öka kraftigt i Sverige framöver. Detta kandidatarbete syftar till att studera hur renkavle påverkar förekomsten av mjöldryga i fält. Arbetet består av en genomgång av litteratur samt intervju med erfarna personer inom området. Både gräs och gräsogräs kan bidra till överföringen av mjöldryga till gröda. Större mjöldrygaangrepp har observerats närmare gräskanter medan de tenderar att avta mot mitten av fältet. Förändrade odlingslandskap med större arealer bestående av gräsytor som tillåts blomma samt en alltmer utbredd användning av reducerad jordbearbetning gynnar mjöldryga. Överföringen av smitta sker framför allt genom sekundär spridning genom honungsdagg med sporer som förflyttas via insekter, regnstänk eller direktkontakt. Renkavle anses som en faktor i spridningen av C. purpurea genom att tidig blomning passar mjöldrygans livscykel och ger senare infektion av spannmålsgrödan. En alltmer utbredd herbicidresistens har dessutom konstaterats i bestånd av renkavle vilket ytterligare riskerar att försvåra möjligheten till att minimera problematiken med mjöldryga. De viktigaste faktorerna som påverkar risken för att smittas är blommornas vävnadsmotstånd samt öppenhet. Väderleken är också av stor betydelse eftersom den bland annat påverkar hur utdragen blomningen blir. En stor skillnad råder i risken för att drabbas av mjöldrygaangrepp mellan olika sädesslag, men även mellan sorter av samma spannmål. En omfattande skillnad i förekomsten av mjöldryga har kvantifierats hos olika vetesorter, det är däremot inget som tas hänsyn till i växtförädlingen eller rådgivning. För tillfället sker endast förädling på ökad tålighet mot mjöldryga bland rågsorter. I framtiden är det dock tänkbart att även ta större hänsyn till de sortskillnader som vete uppvisar. Tidigare studier som genomförts har inte behandlat svenska sorter vilket hade varit värdefullt, särskilt i drabbade områden.

Ergot (Claviceps purpurea Tul.) is a fungal disease that causes major damage to rye and wheat. It is common in Europe and is expected to increase in the future. Black-grass (Alopecurus myosuroides Huds.) is considered one of the contributing factors behind the spread of ergot. It is one of the most important grass weeds in Europe and is expected to increase strongly in Sweden in the future. This bachelor thesis aims to study how black-grass affects the occurrence of ergot in the field. This was done through a review of literature and interviews with experienced people in the field. Both cultivated grasses and weed grasses can contribute to the transfer of ergot to cereal crops. Larger levels of ergot infestation have been observed closer to grass edges while the level of attack tends to decrease towards the center of the field. Changes in the agricultural landscapes with larger areas consisting of grass that are allowed to flower, as well as the increasingly widespread use of reduced tillage, strongly favor black-grass. The transmission of inoculum occurs primarily through secondary spread by spores containing honeydew that is transferred via insects, rain splash or direct contact. Black-grass is considered one of the most difficult weeds because its early flowering favours the life cycle of the ergot and its subsequent infection of cereal crop. An increasingly widespread herbicide resistance has also been shown in black-grass populations, which further risks making it more difficult to minimize the problem with ergot. The most important factors affecting the infection risk are the tissue resistance and openness of the flowers. The weather conditions are also of great importance because, among other things, they affect how long the flowering will be. There is a big difference in the risk of being affected by ergot between different types of grain and between varieties of the same grain. A large difference in the occurrence of ergot in different wheat cultivars has been quantified, but this is not taken into account in plant breeding or advisory services. At the moment, only breeding for increased resistance to ergot is taking place in rye. In the future, however, it would be advisable to also take greater account of the varietal differences that wheat exhibits. Previous studies on ergot have not dealt with Swedish varieties, which would have been valuable, especially in affected areas.