Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

The versatile qualities of the drawing medium, from analogue sketches to digital production, makes visual depiction a much used tool in architecture and design because of its ability to communicate ideas, proposals and visions. However, depicting landscape experiences in a picture is claimed to be difficult. Even though understanding human experiences of landscape has policy relevance in discourses on sustainability, there is no general strategy for how landscape architects visually represent such aspects of landscape.

The objective of the thesis is to draw attention to a challenge landscape architects face when representing a landscape in a picture. This is done by critically exploring the limitations of digital still picture media in relation to how humans perceive landscapes corporally. As a methodological exercise, an otherwise regular visualization process is reversed in order to ”translate” an already lived landscape experience, as opposed to one imagined, into a picture. A theoretical framework drawing upon the philosophical field of aesthetics is constructed using ideas of everyday aesthetics, formalism and environmental aesthetics.

What the results are showing is that the two dimensional still picture is rather limited in its ability to express a landscape experience. While depicting appearances in a landscape can be created as views, the still picture hinders a sense of motion, action or response that one otherwise may find in a physical landscape.

Mångsidigheten av ritverktyget, från analoga sketcher till digital produktion, gör att visuell representation är ett användbart verktyg inom arkitektur och design tack vare dess förmåga att kommunicera idéer, förslag och visioner. Däremot är det svårt att skildra upplevelser av landskap i en bild. Trots att förståelse för människors upplevelser av landskap har politisk relevans inom diskurser om hållbarhet, saknas en strategi för hur landskapsarkitekter visuellt kan representera sådana aspekter av landskap.

Syftet med detta arbete är att uppmärksamma en utmaning landskapsarkitekter möter när de representerar ett landskap i en bild. Detta görs genom att kritiskt utforska begränsningarna med digitala stillbilder i relation till hur människor uppfattar landskapet kroppsligt. Som en metodisk övning omvänds en annars vanlig visualiseringsprocess i syfte att till en bild “översätta” upplevelser som någon redan har haft i ett landskap, i motsats till föreställda upplevelser. Ett teoretiskt ramverk konstrueras från den filosofiska grenen estetik där vardagsestetik, formalism och miljöestetik används.

Resultaten visar att den tvådimensionella stillbilden är begränsad i sin förmåga att uttrycka en landskapsupplevelse. Att skildra utseende av ett landskap kan göras genom en vy, men stillbilden begränsar förståelse av rörelse, aktivitet och engagemang som en annars upplever i ett fysiskt landskap.