Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Det blir allt svårare att få tillgång till mark i samtida städer, och en stigande urban befolkning tillsammans med en större klimatmedvetenhet sätter press på beslutsfattare att utveckla det offentliga rummet på ett hållbart sätt. Det är ont om outnyttjade ytor i svenska städer idag, men det finns många ytor som är underutnyttjade. En sådan yta är Hooken i Varberg, en pir som tidigare huserade en färjeterminal men nu används som en ställplats för husbilar. I väntan på att ombyggnationen av Hooken och den övriga industrihamnen ska börja avser Varbergs kommun att tillfälligt arkivera delar av piren så att stadens invånare kan bruka platsen under tiden. Samtidigt finns det kritik om tillfälliga ingrepp i det offentliga rummet, där kritikerna menar att det temporära riskerar att normalisera somliga gruppers värderingar om hur det offentliga rummet ska användas på bekostnad av andras värderingar. I arbetet undersöks hur jag som landskapsarkitekt kan arbete med platsskapande genom tillfällig arkitektur utan att det begränsar lokala aktörers möjlighet att påverka det offentliga rummet.

Resultatet av det här arbetet presenteras i form av ett gestaltningsförslag som baseras på insikter från arbetets bakgrund. Två huvudsakliga slutsatser ligger till grund för utformningen av gestaltningsförslaget. För det första insåg jag att lokala aktörer lika väl kan involveras i ett senare skede i platsskapandeprocessen och inte enbart i början. Den andra insikten var att möjligheten för användaren att lämna ett personligt avtryck på en plats kan skapa en känsla av tillhörighet hos individen, som i sin tur kan fostra ett engagemang att sköta om platsen. Jag ser platsskapande genom tillfällig arkitektur som en process som inte slutar när installationen är på plats, utan fortsätter efter det och utvecklas vidare genom att testa vad som fungerar och vad som inte gör det. Denna insikt genomsyrar hela gestaltningsförslaget och inspirerade även förslagets koncept: att stapla saker på varandra för att skapa någonting nytt. Gestaltningens element är inte avsedda att vara permanenta utan består av material som besökare kan lyfta upp och arrangera på nya sätt. På så vis möjliggör flexibiliteten med tillfällig arkitektur att besökarna kan gå från att vara passiva brukare av det offentliga rummet till att bli aktiva medskapare i en pågående platsskapandeprocess.

It’s becoming increasingly more difficult to get access to land in contemporary cities, and population growth and climate awareness puts pressure on decision makers and city planners of how public places should be used. There are not many unused areas in Swedish cities today but there are many locations that are underutilized. One such location is Hooken in Varberg, a pier that formerly housed a ferry terminal but is now used as parking space for mobile homes. While Varbergs municipality wait for a decision to be made that affects the future development at Hooken and the industrial harbour at large, the municipality plans on temporally animate parts of Hooken. However, there exists a general concern for the potential negative consequences associated with temporary urban intervention, such as the creation of power relations and discrimination of certain groups in society. This thesis examines how I, as a landscape architect, can work with place-making through temporary architecture without limiting local actors ability to influence public space.

The result of this work is presented in the form of a design proposal, which is based on two main conclusions regarding placemaking though temporary architecture. Firstly, I realized that local actors can just as well be involved at a later stage in the placemaking process and not only at the beginning. The second insight was that, by allowing users to make changes based on their own needs can strengthen their identification with the place in question, which in turn can foster a long-term commitment of maintaining it for the future. I see placemaking through temporary architecture as a process that does not end when the installation is in place but instead continues after that and evolves further based on user feedback. These insights permeate the entire design proposal and was the source of inspiration for the proposals concept: stacking things on top of each other to create something new. The elements of the design are not intended to be permanent but consist of materials that visitors can move and arrange in new ways. In this way, the flexibility of temporary architecture enables visitors to go from being passive users of public space to becoming active co-creators in an ongoing place-making process.