Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Urbana träd kan erbjuda en mängd ekosystemtjänster på lokal nivå som har förmågan att främja både vår hälsa och ekonomi. Med mer extremt väder i form av bland annat skyfall och urbana värmeöar blir detta allt viktigare att tänka på. Dessutom bebos våra städer av betydligt fler arter än bara människor, och även dessa kan i hög grad gynnas av dessa tjänster.

I syfte att försöka öka krontäckningsgraden i städer har Cecil Konijnendijk tagit fram 3-30-300-regeln. Målet med den är att alla ska kunna se minst tre träd från sitt fönster, att städer ska ha minst 30 % krontäckningsgrad samt att ingen ska ha längre än 300 meter till en grönyta. Parallellt med denna regel har Naturvårdsverket introducerat en egen riktlinje: minst 25 % krontäckningsgrad och en ökning på 2 procentenheter inom tio år oavsett nuvarande nivå. Detta arbete har utgått från båda dessa riktlinjer för att undersöka hur krontäckningsgraden skulle kunna ökas i tre utvalda områden i östra Uppsala. Uppsala har idag en krontäckningsgrad på cirka 28 % men den är betydligt lägre i just de östra delarna.

I GIS-programmet ArcMap har flera olika scenarion skapats för att se hur en ökning skulle kunna gå till. Resultatet varierar till viss del mellan de tre undersökta områdena men vissa mönster går att se. En ökning med 2 procentenheter verkar fullt möjlig inom samtliga områden, framförallt om kommunen och privata fastighetsägare samarbetar. Dock är det svårt att precisera hur lång tid som behövs innan kronorna på de träd som föreslagits har blivit tillräckligt stora för att ökningen ska vara ett faktum, förmodligen hade detta inte skett inom en tioårsperiod såsom Naturvårdsverket önskar. Det framstår inte som realistiskt att nå 30 % krontäckningsgrad i östra Uppsala med dagens markanvändning. Med förändrade behov och prioriteringar kan det dock bli möjligt i framtiden. För att nå denna typ av mål verkar tydliga metoder inkorporerade i kommuners policyer vara nödvändiga. Både Konijnendijks och Naturvårdsverkets riktlinjer tycks fullt möjliga att använda som utgångspunkt för sådana metoder.

Urban trees can offer a wide array of ecosystem services on a local level with the ability to support both our health and our economy. With more extreme weather in the shape of cloudbursts, urban heat islands and other phenomena, this becomes increasingly important to consider. Besides, our cities are inhabited by a vast number of other species, who could also benefit greatly from these services.

With the purpose to help increase tree canopy coverage in cities, Cecil Konijnendijk has presented the 3-30-300-rule. Its goals are that everyone should be able to see no less than three trees from their window, that cities should have at least 30 % canopy coverage, and that no one should have more than 300 metres to a green area. Parallel with this rule, Naturvårdsverket have introduced their own guideline: at least 25 % canopy coverage and an increase with 2 percentage points within ten years regardless of the current situation. This thesis has used both guidelines as a basis to investigate how the canopy coverage could be increased in three areas in east Uppsala. Today Uppsala has a canopy coverage of 28 %, but with a considerably lower level in the eastern parts.

The GIS-programme ArcMap has been used to create several scenarios to see how an increase could be realized. The results vary to some degree between the three study areas, but patterns are recognizable. An increase with 2 percentage points seems possible in all areas, particularly if the municipality and private property owners collaborate. It is difficult to determine how much time is needed until the crowns of the proposed trees have become large enough for the increase to become a reality, but it is unlikely it would happen within a ten year-period per Naturvårdsverket’s requests. It does not seem likely to reach a 30 %-canopy coverage in east Uppsala with today’s land use. With a change regarding needs and priorities though, it could become a possibility in the future. To be able to reach these kinds of goals it seems necessary to use clear methods and make them a part of municipality policies. Both Konijnendijk’s and Naturvårdsverket’s guidelines seem possible to use as a starting point for such methods.