Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Tiggeriförbud och visitationszoner är frågor som allt oftare debatteras i dagens samhälle. Samtidigt
som kontrollen över våra offentliga rum blir allt strängare betonas vikten av en levande stadsmiljö.
Vi har i denna uppsats undersökt hur två stationstorg i Malmö hanterar dessa motstridande tendenser,
och kommit fram till att det resulterar i en design som är exkluderande för vissa grupper.
Det är Malmö stad som, med hänsyn till både politiska ambitioner och ekonomiska intressen, fattar
beslut kring hur vi ska utforma offentliga platser. För att förstå vad det är som övergripande styr
gestaltningen av de offentliga utrymmena tar vi ett steg tillbaka och tittar på nyliberalismens
framväxt i västvärlden i stort, samt hur den föranlett en maktförskjutning i styrningen av Sveriges
städer. Idag är städernas vinst det huvudsakliga fokuset; därmed är huvudsyftet med dagens
nyetablerade områden och förnyelseprojekt att locka till sig välbärgade invånare och nya
investeringar. Maktförskjutningen som skett redogör vi för via Mouffes (2019) samt Tesfahuneys
och Dahlstedts (2008) teori om postpolitik, som beskriver hur Malmö stad utvecklats sedan
millennieskiftet - från att ha haft tydliga politiska mål gällande vem staden formades utefter, till att
nu låta stadsplaneringen styras av breda och långsiktiga visioner som kräver tolkning av tjänstemän
såsom landskapsarkitekter. Makten förskjuts därmed från politikerna; det är inte längre de som, i
egenskap av representanter för medborgarna, bestämmer hur våra offentliga rum ska se ut.
Eftersom det är allas demokratiska rätt att bruka de offentliga rummen är det folket som bör
bestämma över deras utformning. Då sociala ojämlikheter alltjämt kommer existera i någon mån
bör de offentliga utrymmena vara till största möjliga nytta för de som har det sämst ställt, dvs. de
utan hem. Vår slutsats är tvärtemot att hemlösa idag exkluderas bort från Stadens offentliga rum,
via fysiska element såsom bänkar man ej kan sova på. Ytterligare en slutsats vi kommer fram till är
att våra offentliga utrymmen, de enda platserna som i regel inte ställer krav på medborgarnas
konsumtion, allt oftare förvandlas till passager som leder besökaren till betalningsbelagda eller
privatägda ytor. Torgens funktion förändras då från att inneha aktivitet till att leda bort den. Därmed
påverkas inte bara hemlösa och fattiga, utan även medborgarna med bättre resurser - för levande
stadsrum är något alla gynnas av.

Begging bans and search zones are becoming increasingly active issues in the public debate. At the
same time as the control of our public spaces becomes stricter, great emphasis is being placed on
the living urban environment. We have in this essay examined how two station squares in Malmö
are dealing with these conflicting trends in society, and have found that a consequence is the creation
of a design that excludes certain groups.
Both Malmö City's political ambitions and economic interests shape the public spaces of the city.
To understand what greatly influences the design of public areas, we look back at the rise of
neoliberalism in the Western world and how it has created a power shift in how Swedish cities are
governed - now with a strong focus on profit. A focus that has made both the renewal of old areas
and the development of new ones primarily aimed at attracting new investments and affluent people.
The shifting power dynamics in urban planning is seen through the lens of post-politics, which
describes how Malmö City has changed since the turn of the millennium - from having clear political
goals regarding whom the city should be for, to being guided by broad long-term visions that
officials, such as landscape architects, only can interpret freely. Power is thus shifted away from
politicians; it is no longer them who, as representatives of the citizens, decide what our public spaces
should look like.
Since everyone has the democratic right to use public spaces, it is the people who should decide on
their design. Considering how social inequality always will exist to some extent, the public space
should be of the greatest possible benefit to the least well-off, i.e. those without a home. Our
conclusion is, on the contrary, that the homeless today often are excluded from public places, e.g.
via physical elements such as benches that cannot be slept on. Another reached conclusion is that
our public spaces, the only places in the city that generally are free to reside in, increasingly often
are turning into passages directing the citizen towards areas that make demands on consumption or
are privately owned. The function of the city squares then changes; from holding activity to leading
it away. Not only does this affect the homeless and poor, but also citizens with better resources -
because living urban spaces are something everyone benefits from.