Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Förtätning är det rådande planeringsidealet i Sverige och världen, och ses ofta
som en synonym för hållbarhet. Dock hamnar den sociala hållbarhetsdimensionen
ständigt i skuggan av den ekonomiska och miljömässiga hållbarheten, då den
anses vara svårare att mäta och definiera. Vad social hållbarhet innebär i ett
svenskt planeringssammanhang är också otydligt då det inte finns ett samlat stöd
för planeringsaktörer med information och vägledning kring regler, riktlinjer och
rekommendationer för att främja social hållbarhet i fysisk planering och
stadsutveckling. Mot bakgrund av denna problematik är syftet med detta arbete att
förstå och diskutera hur olika kommuner arbetar med den sociala hållbarhetsdimensionen i det tidiga skedet av planeringsprocesser av förtätningsprojekt. Det
görs genom en flerfallstudie av projekten Södra Kirseberg och Östervärn i
Malmö, Karlslund i Landskrona samt DrottningH i Helsingborg. De valda
metoderna för undersökningen är semistrukturerade kvalitativa intervjuer med
kommunala tjänstepersoner, kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys av
plandokument samt platsbesök. Resultaten av studien visade att det finns många
likheter mellan Malmö stads, Landskrona stads och Helsingborgs stads arbete med
social hållbarhet i förtätningsprojekt. Alla tre kommuner lyfter förtätning som en
strategi för att motverka segregation och öka stadens attraktivitet. På områdesnivå
lyfts trygghet och socialt kapital som viktiga aspekter i ett socialt hållbart
samhälle som kan främjas med hjälp av verktyg som dialoger och
konsekvensbedömningar. På detaljplannivå lyfter alla tre kommuner fysiska
ingrepp för ökad tillgänglighet och fler mötesplatser som avgörande för ett socialt
hållbart samhälle. Utifrån resultaten drogs slutsatsen att förtätning och social
hållbarhet kan på flera vis ses som motstridiga i praktiken, samt att den fysiska
planeringens mandat att påverka den sociala hållbarheten uppfattas som
begränsad.

Densification is the current ideal for urban planning in Sweden and the world, and
it is often used as a synonym for sustainability. However, the social sustainability
dimension is frequently overshadowed by the economic and environmental
sustainability, as it is considered more difficult to measure and define. It is also
unclear what social sustainability implies in a Swedish planning context since
there is no compiled material for planning actors with information and guidance
regarding rules, guidelines and recommendations to promote social sustainability
in urban planning and development. Against the background of this problem, the
purpose of this essay is to understand and discuss the efforts of different
municipalities with the social sustainability dimension during the early stages of
planning processes for densification projects. This is done through a multicase
study of the projects Södra Kirseberg and Östervärn in Malmö, Karlslund in
Landskrona and DrottningH in Helsingborg. The chosen methods for the study are
semi-structured qualitative interviews with municipal officials, quantitative and
qualitative content analysis of planning documents and site observations. The
results of this study showed that there are many similarities between the
municipality of Malmö’s, the municipality of Landskrona’s and the municipality
of Helsingborg’s efforts with social sustainability in densification projects. All
three municipalities promote densification as a strategy to counter segregation and
increase the city's appeal. At project area level, a sense of safety and social capital
are highlighted as important aspects in a socially sustainable society and they can
be improved through tools such as dialogue and impact assessment. At the
detailed plan level, all three municipalities highlight physical interventions for
increased accessibility and meeting places as crucial for a socially sustainable
society. Based on the results, it was concluded that densification and social
sustainability in a number of ways seem to be incompatible in practice, and that
the physical planning's mandate to influence social sustainability is perceived to
be limited.