Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Uppsatsen syfte är att studera huruvida digitalt deltagande kan underlätta för planerare att stärka
medborgardeltagandet i stadsutvecklingsprocesser, samt underlätta för själva medborgarna att delta.
Digitalt deltagande ses som ett sätt att ta bort de traditionella hinder som finns för det fysiska
deltagandet, i det att det är tids- och platsspecifikt. Målet med studien är att visa hur nuläget ser ut
vad gäller användningen av digitala verktyg och att problematisera graden av medborgardeltagande
i dagens stadsutvecklingsprocesser. Genom att utgå från en teoretisk synvinkel på deltagande hämtat
från Henri Lefebvres ”Rätten till staden" och Sherry Arnsteins ”A Ladder Of Citizen Participation”
studeras det digitala deltagandets möjlighet att ge mer beslutsmakt åt medborgare i utvecklingen av
deras städer. I studien exemplifieras digitalt deltagande genom fem olika digitala plattformar. Dessa
är Malmöinitiativet, som är en e-petitionsplattform; Placetoplan som är en digital dialogplattform;
Skaparstaden som är en app för mobiler som använder sig av ”gamification” genom Augmented
Reality (AR); och de spanska plattformarna Decidim och Consul som är ledande inom digitalt
deltagande. I analysen av de nämnda plattformarna diskuteras deras möjligheter att stödja ett
starkare medborgardeltagande, där de placeras in på Arnsteins stege. Studiens diskussion och
slutsats är att digitalt medborgardeltagande till stor del har samma förutsättningar och begränsningar
som det fysiska deltagandet men att det underlättar för fler att delta. Det digitala deltagandet kan
sänka tröskeln för deltagande då det kan ske varsomhelst eller närsomhelst, så länge medborgaren
har en mobil eller dator och att kommunen möjliggör digitalt deltagande. Användningen av digitala
verktyg underlättar för ”crowdsourcing” då en större mängd data kan samlas in från fler medborgare.
Det är inte enbart kommuner som kan använda sig av digitala deltagandeplattformar, utan de
möjliggör även för medborgare själva att organisera sig på olika forum för informationsspridning
och för planering av olika aktiviteter eller aktioner. Detta innebär inte att det inte krävs fysiska
deltagandeprocesser, utan att fysiska och digitala processer kan ske parallellt och förstärka varandra.
I studien diskuteras planerarens roll då användningen av digitala deltagandeverktyg kräver både att
planeraren och kommunen har ett intresse för medborgardeltagande och användningen av digitala
verktyg. Digitalt deltagande säkerställer dock inte att medborgarna får ett större beslutsmandat, då
detta hänger på hur mycket beslutsmandat kommunen är villiga att ge sina medborgare. Ett problem
med deltagandet är, oavsett om det är fysiskt eller digitalt, att det inte leder till större förändringar.
Potentialen med digitalt deltagande att ge invånarna rätten till sin stad är således den som kommunen
med dess politiker och planerare ger det, annars är det upp till medborgarna att ta sig rätten till sin
egen stad.

The purpose of the essay is to study whether digital participation can facilitate planners to strengthen
citizen participation in urban development processes, as well as facilitate the citizens themselves to
participate. Digital participation is seen as a way to remove the traditional barriers to physical
participation, such as being time and place specific. The goal of the study is to show what the current
situation looks like in the use of digital tools and to problematize the degree of citizen participation
in today's urban development processes. By starting from a theoretical point of view on participation
taken from Henri Lefebvre's "The right to the city" and Sherry Arnstein's "A Ladder Of Citizen
Participation", the possibility of digital participation to give more decision-making power to citizens
in the development of their cities is studied. The study exemplifies digital participation through five
different digital platforms. These are Malmöinitiativet, which is an e-petition platform; Placetoplan,
which is a digital dialogue platform; Skaparstaden, which is an app for mobiles that uses
"gamification" through Augmented Reality (AR); and the Spanish platforms Decidim and Consul,
a leader in digital participation. In the analysis of the mentioned platforms, their potential to enable
stronger citizen participation is discussed, where they are placed on Arnstein's ladder. The study's
discussion and conclusion is that digital citizen participation has largely the same prerequisites and
limitations as physical participation, but that it makes it easier for more people to participate. Digital
participation can lower the threshold for participation as it can take place anywhere or at any time,
as long as the citizen has a mobile phone or computer and the municipality enables digital
participation. The use of digital tools facilitates "crowdsourcing" as a larger amount of data can be
collected from more citizens. It is not only municipalities that can use digital participation platforms,
but they also enable citizens to organize themselves on various forums for the dissemination of
information and for the planning of various activities or actions. This is not to say that physical
participation processes are not required, but that physical and digital processes can take place in
parallel and strengthen each other. The study discusses the planner's role as the use of digital
participation tools requires both the planner and the municipality to have an interest in citizen
participation and the use of digital tools. However, digital participation does not ensure that the
citizens get a greater decision-making mandate, as this depends on how much decision-making
mandate the municipality is willing to give its citizens. A problem with participation, whether
physical or digital, is that it doesn't lead to major changes. The potential of digital participation to
give residents the right to their city is thus the one that the municipality with its politicians and
planners gives it, otherwise it is up to the citizens to take the right to their own city.