Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Tonsillit är en svensk veterinärmedicinsk problematik som vanligtvis ses hos jakthundar. Hundarna
behandlas oftast genom flertalet långvariga medicinska behandlingar innan veterinärer rekommenderar tonsillektomi.
Tonsiller, tillsammans med övrig lymfatisk vävnad i munhålan, är kroppens första försvar mot
patogener i luftvägar och magtarmkanalen. Inom humanmedicinen är återkommande tonsilliter
relativt vanligt hos yngre individer och det är histopatologiskt liten skillnad mellan återkommande
tonsilliter och tonsillhyperplasi. Studier visar på att människor som genomgått tonsillektomi eller
liknande ingrepp i vuxen ålder visar på signifikant förbättring av livskvalitet och minskning av
behandlingar för halsproblematik. Samtidigt visar studier att tonsillektomi vid ung ålder medför en
ökad risk att utveckla allergier och respiratoriska infektioner.
Denna studie syftade till att undersöka kliniska tecken före tonsillektomi och jämföra dessa med
kliniska tecken efter tonsillektomi samt undersöka patologisk anatomisk diagnos (PAD) av de
tonsiller som kirurgiskt tagits bort och om tonsillektomi har en långvarig effekt hos hundar. Utöver
genomgång av 253 journaler på Nordvärmlands smådjurspraktik så skickades en enkät ut till alla
djurägare vars hundar genomgått tonsillektomi vid den nämnda veterinärkliniken under åren 2015 -
2020.
Enkäten syftade till att samla in djurägarnas upplevelser om kliniska tecken före och efter
tonsillektomi samt effekter efter operationen. Hundarna i studien var mellan två och fem år när de
genomgick tonsillektomi vilket är en ålder då hundarna varit med under minst en jaktsäsong. Det
var 133 av hundarna som genomgått medicinsk behandling innan tonsillektomin och dessa hundar
behandlades främst med klindamycin, kortison och amoxicillin. Oavsett behandling så insjuknade
hundarna igen med tonsillit inom högst 12 månader. Från PAD-svaren framgick det att majoriteten
av hundarna hade lymfoid hyperplasi (92,5 %), främmande kropp (29,2 %) och purulent tonsillit
(14,2 %). Ställande och stående hundar hade en signifikant större risk att drabbas av främmande
kroppar och enligt denna studie går det inte avgöra makroskopiskt vilken typ av förändring som ses
i tonsillparen. Vid återbesök var 92,6 % av hundarna symtomfria.
Enkäten visade att djurägare uppfattade att hundarna hade främst nedsatt fysisk uthållighet,
påverkan på skallet, nedsatt luktsinne och ökad konsumtion av gräs innan operationen. Efter tonsillektomin uppvisade majoriteten av hundarna inga kliniska tecken vid prestation och det vanligaste
kliniska tecknet var påverkan på skallet. Detta kan vara en eventuell komplikationsrisk efter
tonsillektomi då fyra djurägare svarat att hundarna fick en påverkan på skallet efter operation, men
hade ingen påverkan på skallet innan operationen. Studien visade att det var en signifikant skillnad
på hur många hundar som åt gräs före och efter operation (p = 2,2 x 10–16) och hur många hundar
som hade sämre luktsinne före och efter operation (p = 2,2 x 10–16). Studien visade även en
signifikant skillnad på hur många hundar som hade sämre fysisk uthållighet före och efter operation
(p = 1,3 x 10-13) och hur många hundar som hade påverkan på skallet före och efter operation (p =
4,1 x 10-8
). Dessa resultat innebär inte bara att de kliniska tecknen hade med tonsilliten att göra utan
även att tonsillektomi varit en effektiv behandlingsmetod. Majoriteten av djurägarna ansåg att
hundarna återgick till samma prestationsnivå som innan symtomdebut och vissa djurägare ansåg att
hundarna presterade på en högre nivå efter tonsillektomin jämfört med innan symtomdebuten.
Dessutom ansåg majoriteten av djurägarna att hundarna inte haft några sjukdomar i luftvägarna efter
operation och de hundar som haft problematik med luftvägarna drabbades främst av bronkit och
pneumoni.
Slutsatsen som dras i denna studie är att tonsillit hos hund kan vara en verklig problematik för
framför allt jakthundar. Det var vanligt att hitta mikroskopiska främmande kroppar i tonsillerna hos
framförallt stående jakthundar. Tonsillektomi kan vara en effektiv behandlingsmetod för hundar
förutsatt att ingen annan orsak till nedsatt prestation kan påvisas. Studien visar även på att hundar
kan återfå sin arbetsförmåga efter tonsillektomi.
Nyckelord: tonsillit, jakthundar, hundar, tonsillektomi

Tonsillitis is a problem in Swedish veterinary medicine that are most common in hunting dogs. The
dogs are often treated with several long medical treatments before veterinarians recommend
tonsillectomy.
Palatine tonsils, together with other lymphatic tissue in the oral cavity, is the first defense against
pathogens in the airways and gastrointestinal tract. In the field of human medicine are recurrent
tonsillitis common in children and there is little difference between recurrent tonsillitis and tonsil
hyperplasia on histopathological examination. Studies show that people that have gone through
tonsillectomy or similar procedures as adults have a significant improved life quality and a reduction
in treatment for respiratory infections. At the same time other studies show that tonsillectomy at a
young age may increase the risk of develop allergies and respiratory infections.
The aims of the present study were to examine clinical signs before tonsillectomy and compare
these to the clinical signs after tonsillectomy, to examine pathological-anatomical diagnosis (PAD)
of the palatine tonsils that have been surgically removed, and determine if tonsillectomy has longterm effects on dogs. First, information was collected from the clinical records of 253 dogs that had
undergone tonsillectomy at Nordvärmlands smådjurspraktik. Second, a questionnaire was sent out
to owners of dogs that had had a tonsillectomy at the clinic during the years 2015 - 2020. The survey
aimed to investigate the owners’ impression of their dog’s clinical signs before and after the surgery
and the dog’s performance after the tonsillectomy.
The majority of the study population consisted of dogs of hunting breeds. One third of the dogs
were of the breed Swedish Elkhounds. Almost half of the dogs were in an age between two to five
years old when they had the tonsillectomy which is an age when the dogs have been active in at least
one hunting season. Of the dogs, 133 had received medical treatment prior to the tonsillectomy.
Most commonly clindamycin, cortisone and amoxicillin had been used. Regardless of treatment, the
dogs often became temporarily better but relapsed within a year. In the PAD results, most of the
dogs had lymphoid hyperplasia (92,5%), foreign bodies (29,2%) and purulent tonsillitis (14,2%).
Shooting dogs that put the game at bay and pointing dogs had a significantly greater risk of being
affected by foreign bodies. It was impossible to predict the PAD result from the macroscopical
appearance of the tonsils. By the time of revisit to the clinic 92,6% of the dogs had no clinical signs
after tonsillectomy.
In the survey, the owners’ reported clinical signs before tonsillectomy included exercise
intolerance, affected bark, reduced sense of smell and increased consumption of grass. After the
tonsillectomy most of the dogs had no remaining clinical signs during performance. Of the
remaining clinical signs, an affected bark was most commonly noted. This could be a potential
complication after tonsillectomy as four owners answered that their dogs had affected bark after
surgery, but not before. The study showed a significant difference in how many dogs that ate grass
before and after surgery (p = 2,2 x 10–16) and how many dogs that had reduced sense of smell before
and after surgery (p = 2,2 x 10–16). This suggests that the clinical signs were related to the tonsillitis
and that tonsillectomy was an effective treatment. Significantly more dogs showed exercise
intolerance before than after tonsillectomy (p = 1,3 x 10-13), significantly more dogs had an affected
bark before than after (p = 4,1 x 10-8
). Most of the owners thought that the dogs returned to the same
performance level as before the onset of clinical signs, and some owners thought that their dog
preformed even better after tonsillectomy. Furthermore, the majority of owners reported no
respiratory diseases in their dogs after the surgery. If postoperative respiratory signs were noted, it
was mainly in the form of bronchitis and pneumonia.
In conclusion, the results of the study shows that tonsillitis can be a real problem, especially in
shooting dogs, and must be treated by a veterinarian. In these dogs, microscopical foreign bodies
were commonly found in the tonsils, which can explain why tonsillectomy resulted in resolution of
clinical signs. Most dogs regained their working ability.
Keywords: tonsillitis, shooting dogs, dogs, tonsillectomy