Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Understanding extinction debt and how species are affected by landscape structure is important knowledge in order to form strategies for species protection in forestry and conservation. In this study, I investigate whether an extinction debt can be detected in two deadwood living lichen species by modelling their occurrence against past and present habitat amount in the landscape as well as
amount of continuity forest (i.e. forests that never have been clearcut). A second objective was to assess the importance of landscape-scale characteristics compared to stand- and substrate characteristics for the occurrence of these species. I surveyed 55 stands in northern Sweden for occurrence of Hertelidea botryosa and Cladonia parasitica, as well as amount and characteristics of their deadwood substrate. From my results, I could neither confirm nor refute extinction debt in either species based on any landscape level effects. The species were decidedly more dependent on substrate characteristics, but also stand and landscape characteristics were important. The high dependency of these species on specific types of deadwood that are not easily recreated in a managed landscape
indicates that the habitat amount in the landscape might be of greater importance than could be shown here as areas were classified as possible habitat based only on information about forest age and continuity without knowledge on the availability of the specific type of deadwood substrate.
As the type of deadwood substrate preferred by the species is only created in specific stands and landscapes, and takes considerable amounts of time to produce, my results still underlines the importance for efforts in forest management to secure continuous supply of these deadwood qualities and to protect areas were such deadwood already exists.

Inom ekologin är det etablerad kunskap att en arts fortlevnad inte bara påverkas av dess växtplats. Det är också viktigt hur mycket potentiell växtplats, så kallat habitat, som finns i landskapet runtomkring. Eftersom den naturliga miljön är i konstant förändring så växlar det ständigt vilka områden som är lämpligt habitat för en art. Om livsmiljön försämras på en plats behöver det finnas
nytt habitat tillgängligt som arten kan sprida sig till.
Om mängden habitat i landskapet skulle minska, kan arter ibland ändå leva kvar i små fickor med bevarat habitat. Men över tid riskerar arten ändå att dö ut när den blir isolerad och inte kan sprida sig till nya platser. Detta kallas för en utdöendeskuld. Kunskap om utdöendeskulder och om
landskapets inverkan på arters överlevnad är viktigt för naturvården eftersom det påverkar hur arter klarar att överleva i ett område över tid.
Idag finns över 300 rödlistade arter i Norden som är beroende av död ved för sin överlevnad. Deras habitat utgörs ofta av gamla skogar med lång kontinuitet, dvs skog har funnits där kontinuerligt utan att någonsin kalavverkas av människor. Där finns gott om död ved i olika nedbrytningsstadier som skapas när träden får växa sig stora och gamla för att sedan dö och förmultna på plats. Arter
knutna till dessa träd har svårt att överleva i det hårt brukade skogslandskap som kommit att dominera i Norden sedan förra seklet. Det mesta av Sveriges kontinuitetsskogar har omvandlats till produktionsskog och arter knutna till skogarna har minskat kraftigt.
I den här studien har jag undersökt om det finns en utdöendeskuld för vedskivlav (Hertelidea botryosa) och dvärgbägarlav (Cladonia parasitica) i norra Sverige. Båda arterna är rödlistade och lever bara på död ved. Jag undersökte också om det var vedens, skogens eller landskapets egenskaper som var viktigast för att lavarna skulle växa på en plats. Jag besökte 55 nyckelbiotoper och naturreservat från östra Jämtland till centrala Norrbotten. Där mätte jag mängden död ved och den döda vedens egenskaper. Jag räknade hur många döda träd jag hittade med någon av lavarna. För att undersöka landskapets betydelse använde jag mig av tillgängliga data från Naturvårdsverket om mängden skog i landskapet med kontinuitet. För att undersöka om det fanns en utdöendeskuld för lavarna behövde jag kunna jämföra om lavarna påverkades mest av historisk eller nutida habitatmängd. Jag använde flygbilder från 2019 och 1960 och undersökte mängden habitat i landskapet vid
respektive tillfälle.
Det som bäst förklarade båda arters förekomst var den döda vedens egenskaper. Stor diameter, sent nedbrytningsstadie, ved som kolats genom gamla skogsbränder och att veden inte är täckt av mossa eller bark, är alla viktiga egenskaper som gynnar vedskivlav och dvärgbägarlav. De föredrog att växa på liggande döda träd hellre än stående. Eftersom jag bara inventerade i gammal skog visade det sig att variationen i tillgången på död ved mellan platserna var för liten för att man skulle kunna se någon trend av volymen död ved i skogen runtomkring. På landskapsnivå gynnades vedskivlav
av kontinuitetsskog. Dvärgbägarlav gynnades av mängden nutida habitat. Inget av det här är bevis för en utdöendeskuld.
Som slutsats kan sägas att det viktigaste för vedskivlav och dvärgbägarlav är att det finns död ved av rätt kvalitet. Det är alltså den minsta skalan i form av lavarnas växtplats som är av störst vikt. Den omkringliggande skogen och landskapet är också viktigt eftersom det är på dessa skalor som det bestäms hur mycket av den värdefulla veden som finns. Kontinuitet är viktigt åtminstone för vedskivlav och därför har även tidsskalan betydelse. Det är alltså tydligt att det är viktigt för skogsbruket att bli bättre på att säkra kontinuerlig tillgång på grov död ved samt för naturvården att bevara naturliga områden där sådan ved fortfarande finns kvar.