Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

I denna studie kontrolleras det som står i ”Ridhandboken 2” och ”Hopplära: Strömsholmsmetoden, angående hästens språngkurva”. Då det finns riktlinjer på hur olika hindertyper skall byggas, så har vi tagit med dessa frågor i vår frågeställning. Vart ligger den högsta punkten i hästens språngkurva över ett rättuppstående hinder? Hur högt över hindrets maxhöjd hoppar hästen i centimeter generellt?
Syftet med denna studie är att ta reda på om det finns vetenskapliga svar på att hästens högsta punkt i språngkurvan, är mitt över ett rättuppstående hinder.
Hypotesen i denna studie är att maxhöjden i språngkurvan ligger strax bakom mittpunkten över ett rättuppstående hinder. Vi har valt att begränsa oss till en hindertyp för att göra det lättare att överskåda. Vi har under försöket valt att studera oxer av intresse, men har valt att begränsa oss till att fokusera grundligt på rättuppstående hinder. I studien användes fyra ryttare och sex hästar, två av ryttarna red på varsin extra häst för att kunna använda totalt sex hästar i försöket. I försöket hoppades två hindertyper (rättuppstående och oxer) på olika höjder beroende på vilken häst, men alla hoppade som lägst 30 centimeter under sin tävlingshöjd vid mätningarna. Mätningar gjordes från hästens tyngdpunktscenter som ligger strax bakom ryttarens ben när den sitter i sadeln.
Hästarna gjorde cirka tolv språng, två gånger på sin stabila nivå. Den stabila nivån är räknat i centimeter, vilket är samma höjd som hästen tävlar på. Två gånger hoppar hästarna på tio centimeter under tävlingsnivå, två gånger på 20 centimeter under tävlingsnivå. Hinderuppställningen började med att det fanns sex bommar utlagda i ridhuset på en linje med avståndet 3,20 meter mellan varje bom, sista bommen var ett hjälphinder på 30 centimeter. Hjälphindret fanns på plats för att hjälpa hästen att rätta till avståndet om det misslyckats på bommarna. Efter bom-serien var avståndet till hindret 14,5 meter, vilket innebär tre galoppsprång. Själva hindret varierade mellan att vara ett rättuppstående och en oxer.
Resultatet vi kom fram till efter denna studie var att oavsett hinder så fanns hästens högsta punkt i språngkurvan på nittio centimeter mitt över språnget. Därefter varierade det vart högsta punkten låg. På höjden 100 centimeter och 110 centimeter låg högsta punkten hos hästen strax bakom hindret, medan på de 120 centimeter höga hindren hamnade den något framför hindret. Detta var framför allt tydligt när hästarna hoppades över oxern.
Det vi kan sammanfatta i vår hypotes är att den stämde till viss del. Den slutsats vi kom fram till var att hästens högsta punkt över språnget låg strax bakom hindrets mittpunkt. dock fick vi enbart fram dessa resultat på 100 centimeter och 110 centimeter. Det vi inte hade räknat med var att högsta punkten skulle förflyttas till framför något innan hindret när hästarna hoppade hinder på 120 centimeter.