Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

De huvudsakliga blodparasiterna som våra domesticerade djur drabbas av är protozoer, ett av dess stora släkten är Babesia spp. Parasiten överförs från olika fästingar, via saliv, till ryggradsdjur och ger upphov till sjukdomen babesios. I det nya värddjuret förökar sig parasiten intraerytrocytärt, vilket leder till akut insättande sjukdom med kraftig hemolys, och inte sällan dödsfall. Flera olika arter av Babesia spp. kan drabba nötkreatur, men i Sverige har endast B. divergens (sommarsjuka) påvisats. B. divergens har Ixodes ricinus (vanlig fästing) som både vektor och slutvärd.

Inkubationstiden är en till tre veckor, där de främsta akuta kliniska symtomen är hög feber och hemoglobinuri. Senare i sjukdomsförloppet syns bland annat anemi och hypovolemisk chock. Sjukdomen uppträder oftast under sommarhalvåret när fästingarna är aktiva.

I aktuell studie undersöktes lantbrukares och veterinärers uppfattning angående smittrycket av bovin babesios i Sverige, nu och tio år tillbaka i tiden. Detta gjordes genom en enkät som skickades ut via ett webbformulär. Sammanlagt 17 % av de 705 lantbrukarna som svarade och 54 % av de 79 veterinärerna, hade observerat fall av klinisk babesios de senaste tolv månaderna. Studien besvarades av lantbrukare som motsvarade 9,3 % av Sveriges mjölkproducerande företag och 3,2 % av Sveriges köttproducerande företag. Med minst 217 observerade fall av babesios beräknades incidensen vara totalt 6,4 %. Studien rapporterade fall av babesios från stora delar av Sverige, både i Götaland och Svealand. I jämförelse med senaste studien över babesios utbredning som utfördes 1989, har de kliniska fallen inte spridit sig längre norrut i landet.

Besättningar som brukat profylaktiska läkemedel mot fästingar hade fler observerade fall av babesios än de som var obehandlade. En förklaring kan vara att djurens exponering för fästingar avtar, vilket minskar det immunskydd som den annars omvända åldersresistensen ger upphov till. Med vetskapen att fästingmedel potentiellt kan störa balansen mellan parasiter och värdar i endemiska områden lyfts frågan huruvida användningen av fästingmedel ska föreskrivas. Det är dock viktigt att ha saminfektioner i åtanke. Anaplasmos (betesfeber), är en annan allvarlig fästingburen sjukdom, som ofta förebyggs med fästingmedel. Av de besättningar som har drabbats av anaplasmos de senaste tio åren, var 41 % drabbade av anaplasmos under samma period som besättningen drabbades av babesios. Sextio procent av veterinärerna rapporterar samma resultat de senaste tolv månaderna. Ett annat viktigt perspektiv är att lantbrukarna rapporterade användning av fästingmedel i större utsträckning i landskap med högre prevalens av fästingar, det vill säga i Götaland och Svealand. Detta trots att forskning visat att fästingars utbredning numera även sträcker sig över stora delar av Norrland. En orsak till fästingarnas ökade prevalens i Sverige är ökad närvaro av vilda djur, främst rådjur. Studien visade att det är högre sannolikhet att besättningar som drabbats av babesios har nötkreatur som gått på betesmarker nära vilda djur. Fästingtäta områden har indirekt högre smittryck av babesios, vilket kan förklara resultaten.

Skillnad kunde ses mellan besättningar med större antal individer och de med mindre. Det är större sannolikhet att besättningar med fler individer än medianantalet (n=120) blir drabbade av kliniska fall babesios än de med lägre antal. Detta kan bero på den högre andel djur som köps in i större besättningar: Detta kan introducera äldre seronegativa djur till beten där B. divergens finns.

Sammanfattningsvis var de observerade fallen av babesios belägna i Götaland och Svealand. Trots en ökad prevalens av fästingar i Sverige, har de kliniska fallen inte spridit sig längre norrut i landet. Fortsatta studier krävs för att fullständiga slutsatser angående sjukdomens epidemiologi, allvarlighetsgrad och det profylaktiska arbetets effektivitet ska kunna dras.

The most important blood parasites that can infect our domesticated animals are protozoa where one of its major genera is Babesia spp. The parasite is transmitted from various ticks, via saliva, to vertebrates. In the mammalian host, the parasite multiplies asexually intraerythrocytic, leading to an acute onset disease with severe haemolysis, and often death. Several different species of Babesia spp. can infect cattle, but in Sweden only Babesia divergens (Redwater, Tick fever) has been detected so far. B. divergens vector and final host is Ixodes ricinus (castor bean tick).

The incubation period is one to three weeks, and the main acute clinical symptoms are high fever and haemoglobinuria. Later, anaemia and hypovolemic shock are seen. In, Sweden, the disease usually occurs during summer when ticks are active.

In the present study farmers and veterinarians were asked for their perception regarding the infection pressure of bovine babesiosis in Sweden, now and ten years back in time. This was made through a questionnaire study, that was sent out via a web form. A total of 17% of the 705 responding farmers and 54% of the 79 veterinarians had observed cases of clinical babesiosis in the last twelve months. The study was answered by farmers represents 9.3% of Sweden’s milk producing companies and 3.2% of Sweden’s meat producing companies. With atleast 217 observed cases of babesiosis, the incidense was estimated to be a total of 6.4%. The study reported cases of babesiosis from large parts of southern Sweden. In comparison with the latest study of the prevalence of babesiosis conducted in 1989, the clinical cases have not spread further north in the country.

Herds that used prophylactic drugs against ticks had more reported cases of babesiosis than those that were untreated. One explanation may be that the tick prophylaxis reduces the animals' exposure to the parasite. This in turn hinders the establishment of immune protection in young stock, fundamental for obtaining the enzootic stability due to the phenomenon of inverted age resistance. With the knowledge that tick repellents can potentially disturb the balance between parasites and hosts in endemic areas, the question arises whether the use of tick repellents should be prescribed, but it is important to also have co-infections in mind. Anaplasmosis is another severe tick-borne disease transmitted by the same vector; and is usually prevented by the use of tick repellents. Forty-one percent of the herds that had suffered from anaplasmosis during the last ten years had also been affected by babesiosis during the same period. Sixty percent of veterinarians had diagnosed anaplasmosis in the same area as they had seen clinical cases of babesiosis during the last 12 months. Another important perspective is that the reported use of tick repellent was greater in landscapes with a higher prevalence of ticks, mainly in the southern parts of Sweden. One reason for the increased abundance of ticks is the increased presence of wild animals, mainly roe deer. Herds with reported clinical babesiosis cases had often grazed on pastures shared with wild animals. Tick-dense areas have indirectly higher infection pressure from babesiosis, which may explain the results.

Difference could be seen between herds with larger numbers of individuals. Herds larger than the median (n=120) are more likely to be affected of babesiosis than smaller herds. This could be due to the higher proportion of animals purchased in larger herds, which can lead to the introduction of adult cattle that did not encounter the parasite previously and thus can develop the disease.

In summary, the observed cases of babesios were located in the southern parts of Sweden. Despite an increased prevalence of ticks in Sweden, the clinical cases have not spread further north in the country. Further studies are required in order to draw comprehensive conclusions regarding the epidemiology of the disease, its severity and the effectiveness of prophylactic work.