Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Denna fallstudie har syftat till att utforska hur människor approprierar det offentliga rummet Tempelhofer Feld i Berlin, en tidigare flygplats som idag används som park. Undersökningen har fokuserat på att titta på vilka utformningsmässiga förutsättningar ett offentligt rum ska ha för att appropriering av rummet ska kunna ske. Olika aspekter av fältet har analyserats så som dess estetik och materialitet, var gränser går för publikt och privat samt var människor tenderar att appropriera. Fallstudiemetoden har varit autoetnografisk och bestått i dels utforskande fältobservationer, dels en workshopmetod grundat av arkitektkollektivet Disorder.

Resultatet har visat att de inre ytorna av Tempelhofer Feld är mer publika än utkanterna. Det beror på att de större ytorna i mitten inte signalerar att de skulle vara approprierade till skillnad från utkanterna som i sin detaljerade brokighet tydligare visar att platsen är både approprierad och omhändertagen, speciellt eftersom estetiken på platsen präglas av återvunnet material vilket indikerar att den skapats av individer med små medel. Tiden och utformning hör också nära samman då en estetik eller materialitet kan signalera olika typer av engagemang som också säger något om hur länge individerna planerar att vara där.

This case study aims to explore how people appropriate the public space of Tempelhofer Feld in Berlin, the former airport that is now used as a park. The study has focused on looking at the design conditions that a public space should have, in order for it to be appropriated. Various aspects of the field have been analyzed such as its aesthetics and materiality, boundaries between public and private spaces as well as where people tend to appropriate. The case study method has been autoethnographic and consisted in partly exploratory field observations and partly a workshop method founded by the architect collective Disorder.

The result has shown that the inner surfaces of Tempelhofer Feld are more public than the outskirts. This is because the larger areas in the middle do not signal that they would be appropriated unlike the outskirts, which in their detailed complexity clearly shows that the site is both appropriated and cared for, especially since the aesthetics of the place are characterized by recycled material, which indicates that it was created by individuals with small means. Time and design are also closely related, as an aesthetic or materiality can signal different types of engagement that also say something about how long the individuals plan to be there.