Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Den stora blodmasken, Strongylus vulgaris, drabbar hästar på betet. Parasiten har en fekal-oral
livscykel som tar ca sex månader att fullborda. Infekterade individer sprider ägg från S. vulgaris
via träcken, varpå äggen kläcks och larver utvecklas i träckhögen på betet. Då S. vulgaris
utvecklats till det infektiösa larvstadiet, L3-stadiet, kan parasiten smitta nya individer. Den
fortsatta parasitära utvecklingen sker sedan i hästens digestionskanal samt intilliggande kärl.
De skador som S. vulgaris larver orsakar innan de utvecklats till adulta maskar i hästens
grovtarm kan skapa en rad olika hälsoproblem. Den kliniska betydelsen av skadorna beror på
dess omfattning och lokalisation, vilket ger upphov till en bred symptombild med allt från
symptomlöshet till kolik och peritonit.
S. vulgaris har ökat kraftigt bland svenska hästbesättningar de senaste åren, något som tycks
bero på utebliven diagnostik och således utebliven behandling av infekterade individer. I
dagsläget finns inga tillgängliga studier som visat hur frilevande larver av S. vulgaris beter sig
på betet. Studier av små blodmaskar, cyathostominae, samt blandade populationer av
blodmaskar har studerats. Det har då antagits att de båda arterna av blodmaskar uppträder på
liknande vis gällande överlevnad samt övervintring på betet. Infektiösa larvstadier av
cyathostominae kontaminerar beten genom att migrera från träckhögen ut i den omgivande
vegetationen, vilket kan påvisas genom att provta gräs från kontaminerade beten. I vilken
omfattning S. vulgaris migrerar från träckhögen och hur snabbt smittrycket byggs upp är ännu
inte klarlagt.
Syftet med den här deskriptiva studien är att få mer kunskap om hur S. vulgaris larver smittar
ett bete, samt hur länge smittan finns kvar på betet. Studien har delats upp i tre delstudier. I
delstudie 1 undersöktes hur länge larver av S. vulgaris överlever på betet, samt om det är möjligt
att detektera betessmitta genom gräsprover. I delstudie 2 studerades smittrycket från S. vulgaris
larver och hur långt de migrerar från träckhögar som deponerats på en gräsyta under våren. I
delstudie 3 undersöktes kläckning av ägg från S. vulgaris, samt larvers smitttryck och migration
till den omgivande vegetationen från träckhögar som deponerats på en gräsyta under hösten.
För att besvara frågeställningar i de olika delstudierna togs gräsprov, träckprov och även
jordprov (endast i delstudie 1 och 2) vid upprepade tillfällen under sommaren och hösten år
2019. Samtliga prover analyserades sedan för detektion och kvantifiering av L3-larver av S.
vulgaris.
Resultatet visar att den största smittreservoaren på betet är träckhögarna. Studien visar också
att det tar fyra veckor för L3-larver att utvecklas på betet då träckhögar deponeras på en gräsyta
på hösten. S. vulgaris kan återfinnas i gräsprov från smittade beten, men parasiten tycks migrera
i mycket låg omfattning till den omgivande vegetationen. Att använda gräsprov för att detektera
förekomst av S. vulgaris på ett bete är därför ingen bra diagnostisk metod. Då träckhögar
fungerar som en reservoar för smitta kan mockning av hagar utgöra ett bra komplement till
läkemedel för att reducera smittan från betet. Längre studier med mer frekventa provtagningar
är nödvändigt för att fastställa hur S. vulgaris överlever, övervintrar samt migrerar i beteshagen.

The large strongyle, Strongylus vulgaris, is a common endoparasite in grazing horses. The
parasite has a fecal-oral life cycle, which takes six months to complete. Infected horses spread
eggs from S. vulgaris to the pasture with feces. The eggs hatch and develop into larvae the third
stage larvae (L3) on pasture and are ingested by grazing horses. The larvae then continue to
develop through somatic migration in the horse’s intestines and arteries of the intestine, where
they cause lesions in blood vessels, which can be associated with thrombosis, and ischemic
lesions of the intestine. The clinical significance of the parasite-induced lesions depend on their
magnitude and location. Infected horses can therefor show a broad spectrum of clinical signs
including no symptoms to colic and peritonitis.
The prevalence of S. vulgaris has increased during the last centuries in Sweden, probably due
to the fact that S. vulgaris diagnostics is not always included in the parasite monitoring
programme and therefore a risk that low egg shedding horses are left untreated. There are no
available studies today explaining the behaviour of free living larvae of S. vulgaris on pasture.
In studies of small strongyles, cyathostominae, it has been assumed that small strongyles and
S. vulgaris behave in a similar way in terms of survival, migration pattern and overwintering
on pasture. Infectious larval stages of cyathostominae contaminate pasture by migrating from
feacal patches to the surrounding vegetation. This can be observered by sampling grass from
contaminated areas. The extent of how S. vulgaris migrates from the feacal patch and how the
infection increases on pasture has not yet been determined.
The aim of this descriptive study is to gain more knowledge about how free-living larvae of S.
vulgaris infect a pasture and how long the infection remains on contaminated areas. The study
has been divided into three minor studies. In study 1, we investigated how long free living
stages of S. vulgaris survives on pasture and whether it is possible to detect infection on pasture
with grass samples. In the second study, the infection pressure from larvae of S. vulgaris was
studied and how and when the larvae migrate from the feacal patch deposited on pasture during
the spring. In the third study the hatching of eggs from S. vulgaris was studied, as well as larval
infection pressure and migration to surrounding vegetation from feacal patch deposited on
pasture during the autumn. To answer the questions, samples from grass, feces and soil were
collected repeatedly during the summer and autumn of 2019. All samples were analysed for
detection and quantification of third stage larvae of S. vulgaris.
The results of this study show that the greatest reservoir on pasture are the feacal patches. The
study also shows that S. vulgaris larvae migrate from the feacal pach to the surrounding
vegatation to a low extent. Manual removal of feces from pasture is therefore a good alternative
to anthelmintic drugs to reduce pasture contamination. Grass samples on pasture needs to be
complimented with samples from the feacal patches to detect the presence of S. vulgaris in
pasture. These preliminary data need to be further evaluated with longer studies and more
frequent sampling to determine how S. vulgaris survives, overwinters and migrate on pasture.