Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Landskapsarkitekter kan med hjälp av inkluderande dialogprocesser bidra till att lyfta de underrepresenterades åsikter inom samhällsplanering. Detta examensarbete ämnar till att visa exempel på hur ungdomar och unga vuxna kan involveras i dialogbaserade planeringsprocesser för att bidra till en mer ändamålsenlig gestaltning av sådana utemiljöer som berör dem till vardags. Utgångspunkten för studien har baserats på min personliga koppling till ungdomsgården Café Genomfarten i Uppsala i och med mitt tidigare arbete som fritidsledare och därmed bekantskap med personal och besökare. Studieplatsen är också en mötesplats för personer som befinner sig i en hemlöshetssituation då även besökare på Värmestugan Grottan inkluderats vid framtagandet av ett gestaltningsförslag med hjälp av intervjusamtal. Resultatet består av en dialogprocess, en gestaltning och ett byggprojekt med återkoppling till deltagarnas preferenser för den gemensamma trädgården. Planerandet av dialogprocessen utgår från delaktighetsteorierna Roger Harts (1992) uppåtsträvande delaktighetsstege och Archon Fungs (2006) kubmodell. Delaktighetsstegen gäller för samhällsprojekt som planeras och genomförs i samverkan mellan barn och vuxna medan kubmodellen är ämnad för beslutsprocesser mellan invånare och beslutsfattare. Kubmodellen som benämns Den demokratiska kuben riskerar att uppfattas missvisande eftersom kubens dimensioner både kan resultera i en inkluderande och en exkluderande process beroende på innehållet av dimensionerna. Ett tydligt exempel är resultatet av denna studie som visar ett symboliskt deltagande eftersom deltagarna inte haft möjligheten att utveckla sina preferenser om platsen då resultatets subjektivitet har tolkats och utvecklats av författaren. Detta beror på att deltagarna enbart deltagit under enskilda tillfällen och att ambitionsnivån baserades på förhoppningen om att bilda en projektgrupp. Dessutom är gestaltningen enbart inspirerad av ett fåtal av besökarnas preferenser då den demokratiska avsikten förutsätter att projektet är tillgängligt för samtliga berörda under en inkluderande dialogprocess. Dialogen som verktyg för gestaltningen har bland annat varit användbar för att lyfta användarnas lokala kunskap om platsen då noteringen såsom sittplatsen för morgonkaffet eller solstunden, har bidragit till att bevara användarnas personliga koppling till platsen. I och med att deltagandet dock inte är ett mått på hur många personer som på riktigt har velat delta, har faktorer såsom hur människor bjöds in och hur mötena tillgängliggjordes varit avgörande för resultatet. En av flera viktiga lärdomar från denna studie har varit vikten av att anpassa dialogen efter varje unik situation då den informella karaktären, såsom att samtala i trädgården och i verksamheternas lokaler, visade sig vara mer användbar i jämförelse med det förberedda projektmaterialet. Att involvera och engagera användarna i deras vardagsmiljöer kan vara ett sätt att minska avståndet mellan experten vid ritbordet och experten som användare på en plats.

Landscape architects can, through inclusive dialogue processes, highlight the underrepresented perspectives in social planning. This thesis aims to show examples of how young people can be involved in dialogue-based planning processes in order to contribute to a more appropriate design of outdoor environments that affect them in everyday life. The project is established in the outdoor environment at the youth center Café Genomfarten in Uppsala. This place is shared by visitors at Värmestugan Grottan, a daily activity for people who are in a homeless situation, which has also been included and contributed with an expanded perspective for a conceptual design proposal. The result consists of a dialogue process; a design and a construction project served as a feedback to the participant's preferences. The planning of the dialogue process is based on theories of participation such as Roger Hart's (1992) ladder of participation and Archon Fung's (2006) cube model. The first one applies to community projects in collaboration between children and adults, while the cube model is intended for decision making processes between residents and decision makers. However, the cube model called The Democratic Cube can be misleading as the dimensions of the cube can result in both an inclusive and an exclusionary process depending on the content of the dimensions. An example is the result of this study which shows a symbolic participation because the participants did not have the opportunity to develop their preferences about the place as the result has been interpreted by the author. This is because the participants participated only on individual occasions and that the level of ambition was based on the hope of forming a project group. In addition, the design is inspired only by a few of the visitors’ preferences, as the democratic intention presupposes that the project is available to all users during an inclusive dialogue process. The dialogue as a tool for the design has been useful, among other things, for highlighting the users’ local knowledge of the site. For example the users’ favorite places forhaving a morning coffee or sitting in the sun, which has helped to maintain the users’ personal connection to the garden. However, because participation is not a measure of how many people really want to participate, factors such as how people are invited and how meetings are made available are crucial for the result. One of many important learnings from this project is the importance of adapting the dialogue to each unique situation, since the informal character, such as conversing in the garden and at the activity places, proved to be more useful in comparison with the prepared project material. Involving and engaging users in their everyday environments can be a way to reduce the distance between the expert at the drawing board and the expert as a user.