Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Vid skapandet av offentliga rum i urbana miljöer ställs hårda krav på landskapsarkitekter. Den idealiska utformningen ska bidra till en positiv samhällsutveckling där fokus läggs på sociala, ekologiska och estetiska värden. Placemaking har setts som ett verktyg för att nå hälsofrämjande och hållbara mötesplatser som möjliggör för sociala samspel. Samtidigt verkar inte praktiken alltid spegla de teoretiska målen om sociala värden. Genom denna litteraturstudie granskas de positiva och negativa effekterna av placemaking med syfte att utvärdera det som metod för landskapsarkitekter i praktiken. I resultatet presenteras riktlinjer för förhållningssätt till och tillämpning av placemaking med fokus riktat mot yrkesverksamma landskapsarkitekter. Resultatet redovisar ett fåtal punkter som belyser bland annat ökad medvetenhet och förståelse av placemaking, betydelsen av en omfattande medborgardialog samt vikten av socialpsykologiska fenomen. Placemakings komplexitet problematiseras sedan i en diskussion som strävar efter att finna riktlinjer i en fråga som inte har ett entydigt svar. Sammantaget visar diskussionen hur ökad medvetenhet är i dagsläget det mest grundläggande för att nå de positiva effekterna av placemaking.

When creating public spaces in urban environments landscape architects face challenging demands. Ideally, the design should contribute to a positive societal development where the main focus is upon social, environmental and aesthetic values. Placemaking has been considered a tool for reaching public health goals and creating sustainable green places that generate social interaction. However, it appears that what has been put into practice does not always reflect the theoretical goals regarding social values. This research study was conducted reviewing published literature to examine the positive and negative effects of placemaking in order to evaluate its usefulness in practice as a method for landscape architects. In this paper guidelines are presented regarding how landscape architects could consider and practice placemaking in their work. A number of specific topics are presented which highlight an increased awareness and understanding of placemaking, the need for public involvement via a comprehensive dialogue and the consideration of social psychological phenomena. Placemaking’s complexity is further reviewed in this discussion that seeks to find guidelines to a question that does not have a clear answer. In summary, the discussion displays how increased awareness is fundamental to achieve the positive outcomes of placemaking.