Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

I samma takt som hästsporten i Sverige ökar krävs det också att förståelsen och kunskaperna om hästens rörelsemönster utvecklas. Den vanligaste orsaken till att hästar behandlas av veterinär är just ortopediska skador (hältor) vilka orsakar en negativ påverkan på hästens prestationsförmåga och således en förkortad tävlingskarriär. För att undvika att hältorna blir kroniska krävs en korrekt detektion av hältan och att rätt behandling sätts in tidigt, detta ökar också hästens möjlighet till återhämtning. Ridprov blir då en central utredningsform, speciellt i de situationer då hältan är subtil, hästen är halt på flera ben eller i de fall där hältan inte är uppenbar men hämmar eller helt hindrar träningen. Tidigare studier som genomförts på friska hästar, som fungerat i träning, har visat att många hästar har rörelseasymmetrier av samma grad som hästar som varit i behov av att utredas för hälta. I dagsläget är det dock oklart hur mycket ryttaren påverkar halta hästars rörelseasymmetri. Denna studie har genomförts i syfte att undersöka vad som händer med rörelsemönstret hos halta hästar som rids under lättridning på rakt spår.

Med hjälp av det objektiva mätsystemet Lameness Locator studerades rörelseasymmetrier hos nio kliniskt halta hästar och mätningarna gjordes i trav på rakt spår, både med och utan ryttare. Ryttaren red hästen i tre olika positioner under studien; nedsuttet, lättridning på höger sittben och lättridning på vänster sittben.

Antalet hästar som studerades var för få för att kunna påvisa om det finns någon statistisk signifikans mellan ryttarens olika positioner och rörelseasymmetrin hos halta hästar. I denna studie konstaterades att fem hästar hade en signifikant ökad PDmax (frånskjutshälta bakben) och en häst hade en signifikant ökad HDmax (frånskjutshälta framben). Bland de tre resterande hästarna uppvisade två stycken både en signifikant ökad PDmin (belastningshälta bakben) och PDmax på samma ben medan den tredje endast hade en signifikant ökad PDmin.

En ökning av asymmetrin kunde identifieras vid lättridning jämfört med nedsuttet vid de hältor som fastslogs bland hästarna i testgruppen, detta inkluderade både PDmax och PDmin. PDmax ökade som mest när ryttaren red lätt och satt ned på den diagonalen som inkluderar det halta bakbenet, medan PDmin ökade när ryttaren red lätt och sitter ned på den friska diagonalen. Asymmetrin i hästarnas rörelsemönster minskade i samband med att ryttaren red nedsuttet i jämförelse med att vara utan ryttare i mätningarna. Slutsatsen, som ska tas med en viss reservation, är att rörelseasymmetrierna vid frånskjutshältor på bakben ökade under lättridning när man sitter ned på det halta bakbenet och belastningshältor på bakben ökade när ryttaren satt ned på det friska bakbenet jämfört med endast nedsutten position.

While the equestrian sport is growing at a fast pace in Sweden it is of importance that the understanding and knowledge of the horse’s movement pattern is developed. The most common reason for treatment of horses by a veterinarian is orthopaedic injuries (lameness), which can reduce the horse’s performance and shorten their athletic career. To prevent lameness from becoming chronic an accurate detection of the lameness is required as well as starting with the correct treatment at an early stage, this will also increase the chances of recovery. Riding tests will then be an important form of investigation, especially in situations where the lameness is very subtle, the horse is lame on several legs or in cases where the horse has no apparent lameness but is still inhibited in its training. In previous studies made on healthy horses which have functioned in their training, it was discovered that many horses have asymmetries at similar levels as horses that needed to be examined for lameness. However, at present time it is uncertain how much the rider affects the movement asymmetries of a lame horse when ridden during rising trot. This study has been carried out to investigate what happens to the movement pattern of a lame horse when ridden in rising trot straight forward.

Using the objective measurement system Lameness locator, the movement pattern of nine clinically lame horses was studied at trot straight forward, both with and without a rider. The rider rode the horse in three different positions during the study; sitting, rising trot on the right ischial bone and rising trot on the left ischial bone.

The number of studied horses were too few to be able to prove if there is any statistically significant difference between the rider’s positions and movement asymmetries in lame horses. In this study it was found that five out of nine clinically lame horses had a significant increased PDmax (pushoff lameness hindlimb) and one had a significant increased HDmax (pushoff lameness forelimb). Among the three remaining horses two of them displayed both a significant increased PDmax and PDmin (impact lameness hindlimb) in the same leg, whilst the third had only a significant increased PDmin. Among the lamenesses found in the test group, which included both PDmax and PDmin, an increased asymmetry was identified during rising trot compared to sitting. PDmax increased the most during rising trot and sat down on the diagonal of lameness in the hindlimb, while PDmin increased the most during rising trot and sat down on the diagonal of the hindlimb which was sound. The asymmetry in the horse’s movement pattern decreased when the rider sat down in comparison to when the horse was unridden. The conclusion, which should be considered with caution, is that motion asymmetries in pushoff hindlimb lameness increased during rising trot and the rider sat down on the lame hindlimb while impact hindlimbs increased when the rider sat down on the sound hindlimb as compared to sitting position.