Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Den här uppsatsen behandlar det pågående arbetet med att bygga upp en livsmedelsberedskap i Sverige i samverkan med privata aktörer i livsmedelsbranschen. Syftet är att analysera de styr- och organisationsmodeller kring samverkan som tillämpas av centrala offentliga aktörer i detta arbete. För att uppnå detta intervjuades tre företrädare för Livsmedelsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) samt representanter från nio stora företag och branschorganisationer i livsmedelsindustrin i ledet efter primärproduktionen.

Privat-offentlig samverkan är ett styrideal som åberopas i arbetet med livsmedelsberedskap, bland annat eftersom det anses resurseffektivt att inkludera de privata aktörerna som har praktisk kunskap om livsmedelsproduktion, lagring och distribution. De teoretiska begreppen collaborative governance och metagovernance fångar upp och belyser de processer som ligger utanför den formella styrningen av arbetet med livsmedelsberedskap. Undersökningen visar att Livsmedelsverket och MSB genom metagovernance initierar och koordinerar samverkan mellan offentliga och privata aktörer för att stärka livsmedelsberedskapen samt att Livsmedelsverket även tar initiativ som går utanför deras formella uppdrag. Detta eftersom de i dagsläget inte har fått tydliga instruktioner från regeringen.

Studien visar att de intervjuade företagen är motiverade att delta i totalförsvarsplaneringen om rätt förutsättningar ges av staten. Detta innefattar tydliga riktlinjer och ledarskap från offentligt håll samt att det bör finnas en viss vinning för de företag som bidrar till att stärka Sveriges totalförsvar. Arbetet med att bygga upp en livsmedelsberedskap är i ett tidigt stadium och frivilliga forum för samverkan mellan offentliga och privata aktörer används för att både identifiera problem och ge förslag på hur de kan lösas. De privata aktörerna har därmed stor möjlighet att prägla förståelsen för hur livsmedelsberedskapen ska stärkas. Om en kris skulle drabba samhället och förberedelserna visar sig vara otillräckliga så kommer dock konsekvenserna av detta att falla tillbaka på staten och inte de företag som deltar i olika typer av samverkan.

This thesis addresses the ongoing work in Sweden to strengthen the food security in case of crisis, in collaboration with private actors in the food industry. The purpose is to analyze the steering and organizational models for collaboration that are applied by central public actors. To do this, three representatives of the National Food Agency and the Swedish Civil Contingencies Agency (MSB) were interviewed, as well as representatives from nine large companies and industry organizations in the food industry but not including primary production.

Private-public collaboration is a management ideal that is invoked in the work on food security in case of crisis, partly because it is considered resource-efficient to include the private actors who have practical knowledge of food production, storage and distribution. The theoretical concepts of collaborative governance and metagovernance capture the processes outside the formal governance of food security. This study shows that the National Food Agency and the MSB initiate and coordinate collaboration between public and private actors in order to strengthen food security and that the National Food Agency also takes initiatives that go beyond their formal mandate. This is because to date they have not received clear instructions from the government concerning this matter.

The study shows that the interviewed companies are motivated to participate in total defense planning if the right conditions are given by the state. This includes clear guidelines and leadership from the public sector and that there should be some gain for the companies that contribute to strengthening Sweden's total defense. The work on strengthening the food security in case of crisis is at an early stage and voluntary forums for collaboration with public and private actors are used to both identify problems and give suggestions on how they can be solved. The private actors thus have a great opportunity to characterize the understanding of how food security in case of crisis should be strengthened. However, if a crisis were to hit society and the preparations turned out to be insufficient, the consequences of this would fall back on the state and not the companies that participate in different types of collaboration.