Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Av alla sjukdomsfall i Sverige som veterinärvård söks för handlar ungefär hälften om hältrelaterade problem. I praktiken använder veterinärer sin subjektiva bedömning i form av syn och hörsel för att upptäcka och gradera hälta. Studier har dock visat att den subjektiva hältbedömningen visat sig ha en relativt låg överensstämmelse mellan veterinärer i studier som gjorts. Syftet med denna litteraturstudie är att få en överblick över hur hälta kan detekteras hos häst och vad det finns för individuella skillnader i den subjektiva hältbedömningen veterinärer emellan.

För att bedöma hälta krävs kunskap om det naturliga rörelsemönstret hos hästar och förståelse för den naturliga variation som kan förekomma. De vanliga gångarterna hos häst är skritt, trav och galopp. Bedömning av hälta sker normalt i trav då asymmetrier har visat sig synas tydligare här på grund av travens symmetriska natur och den ökade nedslagskraften som travens svävningsfas medför. I skritt syns framförallt högre grader av hälta. Hos en ohalt häst rör sig huvud och kors i trav regelbundet i en vertikal rörelse som en sinuskurva. Under en stegcykel nås minimum och maximum två gånger där minimum uppstår i mitten av belastningsfasen av ett benpar och maximum i slutet eller precis efter belastningsfasen. Dessa parametrar förändras vid de asymmetrier som hälta innebär och visar sig i form av bland annat nickning med huvudet och ojämn rörelse av bäckenet. Andra tecken på hälta är till exempel förkortat steg och förändring av ledvinkel.

Det finns en mängd skalor som hälta kan graderas efter. I Sverige används traditionellt sett en numerisk sexgradig skala från 0-5. Det finns även elvagradiga numeriska skalor samt deskriptiva verbala skalor med alla graderingar utförligt beskrivna. Av vissa förespråkas en skala från 0-8. Även visuella analoga skalor har applicerats på bedömning av hälta. I Hewetson et als studie (2006) jämfördes den numeriska och deskriptiva verbala skalan. Repeterbarheten var något högre då den verbala skalan användes men också den totala oenigheten än när den numeriska skalan användes. Det visar på att det både finns fördelar och nackdelar med en så pass utförligt beskriven skala.

Flera studier har visat att överensstämmelsen mellan veterinärers bedömning av hälta inte är optimal. Överensstämmelse och tillförlitlighet är bättre hos veterinärer med mer erfarenhet och specialistkompetens än hos veterinärstudenter och veterinärer med mindre erfarenhet. Detta tyder på att förmågan till konsekvent och korrekt hältbedömning behöver tränas upp. Svårigheter verkar framförallt finnas i att bedöma vilket ben hältan har sitt ursprung ifrån när det gäller hältor av lägre grad och när det gäller bakbenshälta. Överensstämmelsen vad gäller frambenshälta är bättre. Med erfarenhet kan det vara så att förmågan att läsa av flera parametrar i rörelsemönstret samtidigt blir bättre. En mer oerfaren veterinär kanske lättare fokuserar endast på steglängden eller symmetrin i huvud och hals.

Det är viktigt att ha kännedom om den bristande enigheten som existerar i subjektiv bedömning, både som veterinär för att kunna vara självkritisk men även som hästägare. Det finns en fördel med att använda samma veterinär vid återbesök gällande hältrelaterade skador. Det finns även en vikt i att utveckla och utöka användningen av objektiva mätmetoder i det kliniska arbetet.

About 50% of all Swedish horses receiving veterinary care need it because of lameness. To detect lameness the veterinarians use their hearing and visual ability. It is a subjective evaluation and has been found to have a lack of agreement intra- and inter-assessor. The aim with this literature study is to get an overview of how to detect lameness in horses and the differences in veterinary subjective assessment.

To evaluate lameness we need knowledge about the normal gait pattern and understand the variation it comes with. The common gaits are walk, trot and canter. Lameness is usually more distinct in trot because of its symmetry and the increased impact force on the leg that comes with the suspension phase. In walk you can detect more severe lameness. In a trotting sound horse the head and croup will have a vertical movement that shows a sinusodial pattern with two minimums and maximums per stance phase. The oscillations will change as a result of lameness, manifesting as a head nod and pelvic hike. Other signs of assymetry are shorter strides and change in the angle of the joint.

There are a number of scales to use when evaluating lameness. In Sweden a numeric scale from 0-5 is traditionally used. There is also numeric scales from 0-10 and verbal scales with every score well described. Some veterinarians advocate a numeric scale from 0-8. A visual analog scale has also been used to evaluate lameness. Hewetson et als study (2006) compared the numeric and the verbal scale. The repeatability was better with the verbal scale but also the total disagreement was higher than when the numeric scale was used. Therefore there are both benefits and disadvantages with an extensively described scale.

Several studies has shown that the agreement in evaluation of lameness between assessors is not that good. Accordance and reliability is better within experts and veterinarians with a lot of experience which show that practise is necessary to be able to assess lameness consistently and correctly. It seems harder to detect the limb origin of lameness in mild lamness as well as hind limb lameness. Accordance is higher when it comes to frontlimb lameness. With more experience the veterinarian is probably able to observe several parameters at the same time better. A less experienced veterinarian might focus on for example only stride length or the symmetry of head and neck.

It is important for both the veterinarian, as well as the horse owner, to know that the subjective evaluation has a lack of accordance. Therefore, it is cardinal that it is the same veterinarian that follows up on injuries that caused lameness. In addition, there are great benefits to developing objective lameness evaluation methods in the daily clinical work.