Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Rening av dagvatten genom våtmarker och så kallade vattenparker har på senare tid blivit mer populärt,
dels ut reningsaspekten men även för att området dessutom kan användas i rekreations- och
utbildningssyfte på samma gång som det är ett utmärkt sätt att gynna den biologiska mångfalden.
Samtidigt som det blir mer populärt att anlägga dessa vattenparker tycks kunskapen vara ganska
bristfällig om vilka växter som är lämpliga att etablera utifrån ett reningsperspektiv.

I detta arbete finns en kort redogörelse för hur en våtmark i Sverige ser ut och tar även upp de moderna
anlagda våtmarkerna och dess utformning. Vid en nyetablering av våtmarksvegetation i Sverige idag
det bör det finnas en grundläggande kunskap om våtmarkers olika zonindelningar och vilka egenskaper
dessa har. Likaså är grundläggande kunskaper om reningsprocesser bra att ha vid nyetablering av
våtmarksvegetation men även i planeringsstadiet då en våtmark ska anläggas kan dessa kunskaper
undvika framtida omkostnader.

De reningsprocesser som tas upp i arbetet är främst den rening som vegetationen hjälper till med såsom
t.ex. näringsupptag, filtrering och denitrifikationsprocessen. Likaså koncentreras arbetet till främst
kvävereduktionen genom vegetation även om andra reningsmetoder tas upp. Fosforfällor och
sedimentering nämns kort i texten.

Våtmarksvegetationens förutsättningar och krav på miljön för att överleva skiljer sig från art till art och
många gånger visar det sig att de arter som i litteraturen sägs ha renande egenskaper även vill stå i olika
grader av näringsrika miljöer. Med den sammanställande tabell som gjorts i arbetet syns denna egenskap
så tydligt att antaganden kan göras att alla arter vilka vill ha en näringsrik omgivning är bra i våtmarker
i ett renande syfte. Dessutom visar studier på att vegetation i vatten är en utmärkt miljö för
mikroorganismer såsom denitrifikationsbakterier vilka hjälper till att omvandla det lösta kvävet i vattnet
till kvävgas vilket återförs till luften. Vegetationen bidrar även med en kolkälla när de dör och bryts ner.
Denna kolkälla fungerar som energikälla för de redan nämnda denitrifikationsbakterierna. Med andra
ord hjälper all våtmarksvegetation i vattnet till med reningen. Detta betyder att en sammanställning av
arter vilka är mer lämpliga än andra på rening är överflödig. Däremot kan sammanställningen med fördel
användas om våtmarken kräver en större andel kvävereduktion. Då är arter med stort näringsupptag
utmärkta att etablera. Dessa växter bör skördas i slutet av varje säsong för att på våren tvingas att
koncentrera sig på näringsupptag och tillväxt. Dock betyder det inte att sammanställningen inte kan
användas till annat än vid nyetablering av extremt kvävereducerande våtmarker. Här finns våtmarksarter
som kan trivas i flera ståndortskombinationer såsom måttligt näringsrik stenig miljö, fuktig miljö med
chans för regelbunden översvämning eller dyig, lera med mycket näring.

Sammanställningen kan därför även användas vid anläggning av andra slags våtmarker som t.ex.
regnbäddar med ständigt stående vatten och vattenmagasin ovan mark där det finns en permanent
vattenspegel men även vanliga dammar utan reningsfunktion.

Etableringsmetoder av våtmarksvegetationen kan vara allt från den enklaste och minst kostnadskrävande
spontana etableringen till den dyraste metoden med pluggplantor. Andra förslag på etableringsmetoder
är bland annat frösådd, hämtning av växtmaterial från andra våtmarker och prefabricerad vegetation.

En rekommendation är att blanda metoderna där de mest utsatta och känsliga områden i våtmarken får
vegetationen etablerad med pluggplantor och prefabricerad vegetation i form av mattor och rullar för en
snabb etablering. Där får de aggressiva och kraftigväxande arterna som spontant etablerar sig mindre
möjlighet att etablera sig jämfört med om andra etableringsmetoder används där dessa arter kan fylla
alla tomma ytor och ta över på kort tid.

I arbetet tas en fallstudie upp där Västerås Vattenpark får förslag på växtval och etableringsmetoder som
passar våtmarkens förutsättningar. Västerås vattenpark planeras anläggas intill en aktiv, mindre flygplats
och måste därmed anpassa utformningen av våtmarken efter de säkerhetsregler som gäller med vatten
intill flygplatser såsom att inte locka till sig större sjöfåglar som t.ex. Branta canadensis (kanadagås)
och Cygnus olor (knölsvan). De får inte heller ha ett för stort vattendjup då risken finns att
fallskärmshoppare som är aktiva på flygplatsen kan förolyckas i djupare vatten. Det innebär att Västerås
vattenpark sällan har vattendjup större än 100 cm vilket ger svårigheter med vegetationen i form av
igenväxning eller total avsaknad av vegetation om de större sjöfåglarna ändå skulle hitta till platsen.