Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Phosphorus is essential to all plants and is taken up from the soil as the ion H2PO4 - (and to some extent HPO42-). Plant availability depends on, among other factors, the soil pH. In order to provide for plant available phosphorus, it is applied as mineral fertilizers and farmyard manure. However, that causes phosphorus leaching from arable land to surrounding surface waters and lakes and contributes to the eutrofication. There are three types of soils in Sweden that are at higher risk of contributing to phosphorus leakage. There are clay soils with an extended macropore flow, silty soils that are prone to erosion and sandy soils with a low sorption capacity. Different measures are taken to limit the phosphorus leaking from soils. The amount of phosphorus fertilization allowed is restricted by The Swedish Board of Agriculture, with recommendations not to apply P above a soil P status III according to the P-AL scale.
Phosphorus losses through the soil may be limited by different cultivation practices. Fertilizers should not be applied on wet or frozen land since that leads to large losses through surface runoff. Using catch crops and buffer zones around the field are useful in some cases, but can during some circumstances, for instance repeated freezing and thawing. It has been shown that the soil type is more crucial than cultivating measures in determining phosphorus losses. Several of the measures are effective on a short-term basis, but need to be developed to be effective on longer terms.

Fosfor är nödvändigt för alla växter och tas upp från marken i jonformen H2PO4
– (och i viss
mån även som HPO4
2-). Växttillgängligheten beror bland annat på pH-värdet i marken. För att
tillgodose växternas behov av fosfor tillförs detta genom gödsling med handelsgödsel och
stallgödsel. Detta leder dock till att fosfor läcker ut från odlingsmarken till intilliggande sjöar
och vattendrag och bidrar till eutrofieringen av dessa. I Sverige finns tre typer av
högriskjordar som står för de största bidragen till fosforläckaget. Det är lerjordar med stort
makroporflöde, siltjordar med erosionsförluster samt sandjordar med dålig sorptionskapacitet.
Olika åtgärder används för att begränsa fosforläckaget från jordarna. Hur mycket fosforgödsel
som får användas regleras av Jordbruksverket, med rekommendationer att inte gödsla upp
högre än till P-AL-klass III. För att begränsa fosforförlusterna via flödet i marken används
olika odlingsåtgärder. Gödsel bör inte spridas på vattensjuk eller frusen mark då det leder till
stora ytavrinningsförluster. Odling av fånggrödor samt anläggande av kantzoner är metoder
som i vissa fall är effektiva, men som under andra omständigheter, till exempel vid upprepad
frysning och töande av marken, kan ge motsatt effekt. Det har visat sig att jordtypen är mer
avgörande än åtgärderna för hur stora fosforförlusterna blir. Flertalet åtgärder är effektiva på
kort sikt men behöver utvecklas för att även fungera långsiktigt.