Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Tussilago farfara, coltsfoot, is a troublesome perennial weed with deep lying rhizome, which can vegetatively generate new plants. The mechanical control of coltsfoot that is used today, "starvation", which consists of several cultivations of the soil, which fragmentises the rhizome. This results in production of new shoots, which leads to depletion of nutrient resources; as long the new plant is not allowed to establish. However, very little research has been done to investigate how the starving technique affects the regenerative ability of coltsfoot. The purpose of this experiment with coltsfoot was to investigate how fragmentation and burial depths affect the time of emergence, number of emerged shoots per rhizome fragment, number of shoots per node, and if the germination ability within nodes changes during the experiment. The rhizome fragments were divided into five different lengths (5, 10, 15, 20 and 25 cm) and planted on seven different soil depths in pots with four repetitions. The planting depths were 1, 5, 10, 15, 20, 25 and 30 cm. The experiment took place in a greenhouse with day/night-condition 16/8 hours. The temperature was: daily mean maximum 15.6 °C and daily mean minimum 9.3°C. The results showed that the time of first emergence was delayed with increasing burial depth. The difference in final shoot emergence (number of shoots in relation to rhizome length and planting depth) was not statistically significant dependent on rhizome length, planting depth or the interaction between rhizome length and burial depth. However, the factor planting depth was close to statistical significance (p=0.051) and no shoot emerged from the shortest rhizome length buried on the greatest depth; while at least one shoot emerged from the other combinations of rhizome length and burial depth. Conclusions of this experiment is that fragmentation of a coltsfoot rhizome system to 10 cm long fragments and then burial, by ploughing, to a depth of 20 cm can have a good effect to control the weed. In that case the time of emergence is delayed for 28 days, at the tested environmental circumstances, which is enough for an annual crop to produce closed stand before any shoots of coltsfoot can emerge.

Tussilago farfara, hästhov, är ett besvärligt perennt ogräs med djupt växande
rhizom som vegetativt genererar nya plantor. Den metod som används idag för att
bekämpa hästhoven går ut på att svälta rhizomet genom upprepade
jordbearbetningar som finfördelar rhizomet. Finfördelningen stimulerar
skottbildning och detta tömmer rhizomet på den lagrade energin, förutsatt att den
nya plantan inte tillåts etablera sig. Det finns dock endast lite forskning gjord om
hur metoden påverkar hästhovens förmåga att regenerera nya skott. Syftet med
försöket var att undersöka vilken betydelse rhizomets sönderdelningsgrad och
placeringsdjup har för hästhov när det gäller uppkomsttid, antal uppkomna skott
per rhizomlängd och antal grodda skott per nod samt om groningsvilligheten hos
noderna förändras under försökets gång. Rhizombitar, skurna i fem olika längder
(5, 10, 15, 20 och 25 cm), placerades på sju olika jorddjup i krukor med fyra
upprepningar (totalt 140 krukor). Planteringsdjupen var 1, 5, 10, 15, 20, 25 och 30
cm. Krukorna placerades i växthus, där förhållandet dag/natt var 16/8 timmar med
temperaturerna: dygnsmedelmax 15,6°C; dygnsmedelmin 9,3°C. Resultaten visade
att tidpunkten för första uppkomst förlängdes med ökande djup. Skillnaden i slutlig
uppkomst (antal skott per rhizomlängd och planteringsdjup efter 45 dagar) var inte
statistiskt signifikant, varken beroende på rhizomlängd, planteringsdjup eller
interaktionen mellan rhizomlängd och planteringsdjup. Dock var resultatet för
faktorn planteringsdjup mycket nära statistiskt signifikant (p=0.051), och för den
kortaste rhizomlängden på det största planteringsdjupet var uppkomsten noll,
emedan minst ett skott av de fyra upprepningarna av övriga kombinationer av
längder och djup tog sig ovan jordytan. Antal noder per längdenhet påverkade inte
antalet uppkomna skott per rhizombit. Slutsatserna av försöket är att sönderdelning
av rhizomet i högst 10 cm långa rhizombitar och nedplöjning till 20 cm djup kan
bidra till att kontrollera hästhoven. Då fördröjs uppkomsten i 28 dagar, i den
testade miljön, så att en nysådd annuell gröda kan bilda ett slutet bestånd som
konkurrerar starkt med hästhoven.