Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

The aim of this undergraduate thesis was to formulate advices regarding the use of field beans, cultivated together with spring wheat, as whole-crop silage in feeding to dairy cows. In the thesis, optimal harvest time of the field bean/spring wheat crop, as well as the feeding value and the fermentation quality, was studied.

On the research station at Röbäcksdalen in Umeå field bean/spring wheat (70 % respective 30 % of normal seed rate for the pure crop) and pea/oat (70/30) was grown in field experiments both 2002 and 2003. The following year, 2004, the pea/oat crop was excluded and instead field bean and spring wheat was cultivated in three different mixed ratios (field bean/spring wheat; 100:0, 70:30, 30:70). Every year the crops were harvested at four different development stages and the green forages were used in ensiling experiments. In 2005, two feeding experiments, in dairy cows, were carried out at Röbäcksdalen. In experiment I, the cows were fed three different silages; grass silage, grass silage and field bean/spring wheat whole-crop silage (70 % respective 30 % on a dry matter basis) and grass silage and field bean/spring wheat whole-crop silage (30/70) in a change over design. By the end of the experiment all cows had been fed all the silages sometime during the study. In experiment II, the cows were fed grass silage or field bean/spring wheat whole-crop silage together with a low or a high amount of concentrate. During the experiment the cows were fed with the same silage and concentrate until the end of the study.

Considering the DM yield in the field experiments the field bean/spring wheat crop should be harvested when the pods are full sized and in the pod fill stage (development stage 79 according to Zadoks et al. [1974]). The field bean/spring wheat crop was easy to ensile and all silos gave a silage quality that were good to medium good. The feeding value, expressed as VOS and concentration of crude protein, were only negligibly affected by harvest time all three years.

The results in feeding experiment II showed that feeding with field bean silage with a high amount of concentrate gave the highest total DM intake. Feeding field bean silage with a low amount of concentrate gave the highest silage intake (DM) compared to the other treatments. The content of fat, protein and lactose in the milk didn't generally differ between the different feed rations in the two feeding experiments. Feeding experiment II showed that the cows that were fed the high level of concentrate gave a higher milk production (both as kg milk and as kg ECM) compared to the cows that were fed the low level of concentrate (both for field bean silage and grass silage).

Alla idisslare i den ekologiska produktionen måste från och med den 1 januari 2008 utfodras med 100 % ekologiskt foder, vilket gör att den ekologiska odlingen av proteingrödor måste öka. Åkerböna är ett intressant alternativ och argumentet för odling av åkerböna istället för ärt är bland annat riskerna för ärtrotröta, som är ett stort problem vid ärtodling.
Syftet med detta examensarbete är att ta fram underlag för att bestämma optimal skördetidpunkt för helgröda av åkerböna samodlad med vårvete. I projektet studeras grödans fodervärde samt ensilerbarhet.
På Röbäcksdalens forskningsstation i Umeå odlades åkerböna/vårvete (70 % respektive 30 % av normal utsädesmängd för renbestånd) och ärt/havre (70/30) i odlingsförsök 2002 och 2003. Året efter, 2004, togs försöket med ärt/havre bort och istället odlades åkerböna och vårvete i tre olika blandningsförhållanden (åkerböna:vårvete; 100:0, 70:30, 30:70). Grödorna skördades de tre åren vid fyra olika utvecklingsstadier. Grönmassan förtorkades 2003 och 2004, men inte 2002. Grönmassan från respektive år användes sedan till ensileringsförsök. Från varje skördetidpunkt 2002 och 2003 ensilerades 8 småsilos varav 4 silos hade en tillsats av 6 liter Proens/ton grönmassa. Från varje skördetidpunkt 2004 ensilerades 9 silos med en tillsats av 6 liter Proens/ton grönmassa.
På Röbäcksdalen genomfördes 2005 två olika utfodringsförsök med mjölkkor, där de utfodrades med åkerböna/vårvete-helgrödesensilage och/eller vallensilage i olika blandningsförhållanden. Sådden av åkerböna respektive vårvete i båda utfodringsförsöken skedde med 70 % respektive 30 % av normal utsädesmängd för renbestånd. Skörden skedde när baljorna hos åkerbönan hade nått full storlek och var fullmatade. Vid utfodringsförsök I användes 24 SRB-kor. Korna fördelades slumpmässigt på tre försöksled; vallensilage, vallensilage och åkerböna/vårvete-helgrödesensilage (70 % respektive 30 % på ts-basis) samt vallensilage och åkerböna/vårvete-helgrödesensilage (30 % respektive 70 % på ts-basis). Försöket genomfördes under tre perioder och varje period bestod av en övergångsvecka och två huvudveckor. Vid försökets slut hade alla kor fått alla foderstater någon gång under försöket. Korna hade fri tillgång till ensilagen medan kraftfodret utfodrades som en fast giva på 7,2 kg/dag. Vid utfodringsförsök II användes 40 SRB-kor. Korna fördelades slumpmässigt på 4 försöksled; vallensilage eller åkerböna/vårvete-helgrödesensilage tillsammans med låg eller hög kraftfodergiva (5 respektive 10 kg/dag). Korna hade fri tillgång till ensilagen. Under försöksperioden utfodrades korna med samma ensilage och samma kraftfodergiva fram till försökets slut. Försöket pågick i 7 veckor.
Odlingsförsöken 2002 och 2003 visade att åkerböna/vårvete-grödan i de flesta fall gav en högre ts-avkastning jämfört med ärt/havre-grödan, speciellt vid de senare skördetidpunkterna. Med hänsyn taget till ts-avkastningen visade resultaten att det är bäst för både åkerböna/vårvete-grödan och ärt/havre-grödan att skörda vid utvecklingsstadium 79 (enligt Zadoks et al. [1974]), när baljorna nått full storlek och är fullmatade. Detta framgår även av försöket år 2004.
Åkerböna/vårvete-grödan gav ett lågt ts-innehåll i grönmassan både 2002 och 2003. Trots detta var åkerböna/vårvete-grödan lättensilerad och alla silos gav en ensileringskvalitet som var god till medelgod. Den ensilerade grönmassan av åkerböna/vårvete-grödan från år 2002 och 2003 visade att en tillsats av Proens begränsade ensileringsprocessen och gjorde att den totala mängden syror och ammoniumkväve i ensilaget begränsades. Grönmassan som ensilerades utan Proens hade dock också en acceptabel kvalitet på ensilaget.
Fodervärdet, uttryckt som VOS och halt råprotein, förändrades endast obetydligt mellan skördetidpunkterna 2002, 2003 och 2004. En orsak till detta kan vara att andelen baljor ökade medan andelen stjälkar minskade vid de senare skördetidpunkterna. Fodervärdet förändrades också endast en aning mellan de tre grödorna vid samma skördetidpunkt 2004.
Korna som fick vallensilage med hög kraftfodergiva i utfodringsförsök II konsumerade 10,5 kg ts ensilage/dag och korna som fick vallensilage med låg kraftfodergiva 12,1 kg ts/dag. De kor som fick åkerböneensilage med hög kraftfodergiva konsumerade 11,7 kg ts ensilage/dag och de kor som fick åkerböneensilage med låg kraftfodergiva 13,8 kg ts/dag. Resultaten visade att utfodring av åkerbönehelgröda med hög kraftfodergiva gav den största totala ts-konsumtionen medan åkerbönehelgröda med låg kraftfodergiva gav den största ensilagekonsumtionen (ts) jämfört med de övriga foderstaterna. Det fanns inga skillnader i foderkonsumtion (ts) hos korna mellan de tre foderstaterna i utfodringsförsök I. Korna som fick vallensilage konsumerade 11,7 kg ts ensilage/dag, korna som fick vallensilage/åkerböneensilage (70/30) 11,9 kg ts/dag och korna som fick vallensilage/åkerböneensilage (30/70) 12,2 kg ts/dag.
Mjölkens innehåll av fett, protein och laktos skilde generellt inte mellan de olika foderstaterna i de två utfodringsförsöken, vilket visar att de olika foderstaterna inte påverkade mjölkens sammansättning. Utfodringsförsök II visade att de kor som åt foderstaterna med den höga kraftfodergivan gav en högre mjölkproduktion (i kg mjölk och kg ECM) jämfört med de kor som åt foderstaterna med den låga kraftfodergivan (både för åkerbönehelgröda och vallensilage). Det fanns ingen skillnad mellan de två höga respektive de två låga kraftfodergivorna.