Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Trots mångåriga ansträngningar och även om relativt många hundar röntgas i Sverige idag, så orsakar armbågsleds- och höftledsdysplasi fortfarande stora problem inom många hundraser,
t ex labrador retriever. Armbågsledsdysplasi (AD) och höftledsdysplasi (HD) klassificeras som utvecklingsrubbningar. Armbågsledsdysplasi (AD) är ett samlingsbegrepp för sådana förändringar i leden som redan hos den unga individen kan leda till osteoartros (OA). Armbågsledsartros innebär en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden vilket ger upphov till benpålagringar. Olika typer av tillväxtrubbningar i och runt leden är orsak till förslitningen av ledbrosket och de senare uppkomna pålagringarna. Den tillväxtrubbning som är vanligast kallas fragmenterad processus coronoideus (FPC) följt av osteochondrosis dissecans (OD) och ununited processus anconeus (UPA). Både ärftliga och miljöfaktorer spelar en roll i utvecklingen av AD vilket gör den multifaktoriell.

Höftledsdysplasi (HD) är en onormal utveckling av höftleden som beror på en multifaktoriell etiologi där genetik, tillväxt och muskelutveckling i förhållande till skelettillväxt är faktorer som påverkar. Snabb viktökning och tillväxt genom överdrivet näringsintag kan orsaka en skillnad i utveckling av stödjande mjukvävnader som leder till HD. Det förekommer hos alla raser men framförallt hos stora snabbväxande raser som t ex labrador retriever.

Syftet med den här studien var att efter 4 år följa upp en grupp svenska labradorer som ingick i en tidigare enkätundersökning från år 2002 för att analysera och studera sambanden mellan kost, motion, olika grad av AD och HD samt hur övervikten utvecklats. Uppföljningen var liksom den första studien en fall-kontrollstudie och utgjordes av en enkätundersökning med kombinerade post- och telefonintervjuer med en svarsfrekvens på 77% (220/287). Frågeformuläret innehöll 20 frågor angående demografiska data, födointag, motion, levnadsvanor och hälsa och AD- och HD status inhämtades från Svenska Kennelklubbens register. I undersökningen ingick 50% hanhundar och lika många tikar. Medelvikten var 32 kg (min 18, max 48).

De flesta fick mat två gånger per dag (86%), åt torrfoder (99%) och matrester (75%). Tre fjärdedelar fick också kommersiellt hundgodis och var femte hund (19%) gavs någon form av kosttillskott vid intervjutillfället. Ägarna ansåg i 84% av fallen att deras hundar var i normalt hull. Tio procent av hundarna bantades vid tiden för undersökningen, medan 34,5% hade bantat hunden tidigare. Det visade sig att hundarnas hull hade ökat mycket med åldern. De flesta (85%) hundar i denna studie fick leka med andra hundar. Hälften av hundarna (50%) fick springa efter bollar och pinnar. Närmare en femtedel (19%) tyckte att deras labradorer vid undersökningen led av någon led- eller skelettrelaterad sjukdom. Vid 5-6 års ålder har 4% (8/220) av labradorerna avlidit.

Hundarna i studien åt en kost med i genomsnitt 25% protein, 13% fett, 50% NFE (kolhydrater), 1,2% kalcium och 0,9% fosfor per 100g ts. I medeltal innehöll hundarnas kost 940 IE vitamin A, 114 IE vitamin D samt 17,4 IE vitamin E. Hundarna konsumerade mellan 367 och 17048 kJ/dag (median 3798). Studien har visat att energiintaget för hundar med samma vikt ibland kan skilja med upp till nästan 3 gånger per dag.

En stor del av labradorerna fick någon form av fysisk träning där de största aktiviteterna är; promenader (97%, medel 1,5 tim/dag), lek med andra hundar (85%), lydnadsträning (67%), boll- och pinnkastning (50%), jaktträning (33%), viltspår (30%), praktisk jakt (22%) och cykling (21%).

I den slutliga logistiska modellen (p<0,05) var fler lugna hundar överviktiga än livliga (p=0,074). Hundar som användes i praktisk jakt var överviktiga i en lägre omfattning än övriga hundar (p=0,019). Bara det faktum att hunden hade en hög kroppsvikt gjorde att den oftare bedömdes överviktig än en hund med låg kroppsvikt (kg, p=0,002).

För de hundar som redan hade konstaterad AD var hundens kroppsvikt (kg, p=0,022) signifikant lägre än för de som ej hade AD. Konsumerad mängd protein (g/MJ, p=0,060) var högre för hundar som redan hade konstaterad AD än för de som ej hade AD. De med AD promenerade mindre än de som ej hade AD (ggr/v, p=0,001 och min/dag, p=0,005). Det var vanligare att hundägare till hundar med AD även fortsättningsvis efter diagnosen gav sina hundar hundgodis (p=0,002) och kosttillskott (p=0,002). Fler hundar med AD fick torrfodret torrt (istället för uppblött) jämfört med hundar utan AD (p=0,017). Hundar som redan har AD leker ej med andra hundar i samma utsträckning som de som ej har AD (p=0,0001).

Signifikant högre nivåer vitamin D konsumerades av HD-hundar än av HD-fria hundar. Kroppsvikten (kg, p=0,024) var signifikant högre för hundar som redan tidigare konstaterats ha HD jämfört med de som ej hade HD. Intagen mängd protein (g/MJ, p=0,057) var lägre hos de med HD, och vitamin D (IE/MJ, p=0,011) högre hos de med konstaterad HD jämfört med de som ej hade HD. Boll/pinnkastning utfördes oftare (2,5 jfr med 1,6 ggr/v) av dem med HD, dubbelt så lång tid per gång (min/gång, p=0,009) och mer än dubbelt så lång tid per dag än de utan HD.

Den här studien visade att kost och motion inverkar på hundarnas AD- och HD-status. Vidare studier behövs för att säkerställa dessa riskfaktorers betydelse och storlek.