Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Nature conservation agreement (NCA) is a way to voluntarily protect and manage nature for limited time-periods. The agreement is settled between the government and a landowner. All public authorities can represent the government but it is only the Swedish Forest Administration who does that regularly (because it is the only authority with economic resources for that purpose). Therefore, NCAs are almost only used to protect forested nature.
The government agencies have experienced NCAs for about ten years and it is now time to examine how they are applied in the forests. This study is based on a computerized questionnaire to the persons responsible for the LEKO-projekt. They had to answer of questions about how and why they applied NCAs within the project and which reasons they had not to apply NCA. There were also questions about how the management was taken care of and how the owners' compensation was calculated.
The NCAs that has been part of the study has not been applied as differentiated as it maybe was thought when they were introduced into the Swedish system. That is not due to juridical limitations, but has with other considerations to do. Perhaps the authority has already found the best way to apply the NCAs and is therefore using them so in all possible situations without thinking of development and other ways of application. If that were true it would definitely stand in contrast to the picture of NCA as a flexible instrument.
In comparison to nature reserve and biotope protection the NCAs has almost without exception been used to preserve land with lower nature quality in need of conservation management. Principally you could therefore say that NCAs are only applied as a second-class protection instrument. It is difficult to see why NCAs should have monopoly of bringing the landowner into the conservation management. I think this is a missing opportunity for an improved dialogue with the landowners.
NCAs have not been used to protect border zones, corridors or buffer zones. They have neither been used to increase the area of old forest. It also seems that the users have not considered using NCAs to attain limited restrictions (as protecting only dead wood).
The contact with the landowners has been good when applying NCAs. There are nevertheless tendencies that the servants have trusted perhaps too much the owner's good will. That has most importance when to decide the parties' rights and how the future management shall be taken cared of.
The compensation is calculated in a very simplistic way where the acreage seems to be the only parameter, among other things irrespective of where in the country the property is located. This could cause a continued geographically uneven distribution of protected nature in Sweden. NCA is definitely a cheaper way of protecting nature, but the expenses do not stop when the one for all compensation to the landowner is being paid. Many of the servants count that contributions will be given for the future management.

Naturvårdsavtal är frivilliga avtal som ingås mellan stat eller kommun (oftast
skogsvårdsstyrelsen) och enskilda markägare. Därigenom ska den berörda marken under en
tidsperiod på upp till 50 år skötas i naturvårdssyfte (åtminstone i större grad än vad som
krävs enligt grundläggande hänsynslagstiftning). Även om naturvårdsavtal är ett
förhållandevis nytt instrument inom naturvården har det, särskilt sedan den särskilda
regleringen i 7:3 2 st JB infördes och riksdagens miljökvalitetsmål bestämdes, använts i stor
omfattning. Det finns ännu inte särskilt mycket skrivet om avtalen, men
skogsvårdsorganisationen har hunnit samla på sig en hel del erfarenheter om dem. Tiden
har därför känts mogen att undersöka hur avtalen används.
En enkät i dataformat skickades under våren 2004 ut till de ansvariga för
skogsvårdsorganisationens LEKO-projekt. De fick svara på olika frågor om hur och varför
de inom projektet upprättade naturvårdsavtalen hade tillkommit och vilka överväganden
som legat till grund när avtalen inte använts. I enkäten ställdes också frågor om hur skötseln
genomfördes och planerades samt hur ersättningen beräknades.
De naturvårdsavtal som ingått i undersökningen har inte använts så differentierat som det
kanske var tänkt från början när instrumentet infördes. Detta beror inte på juridiska
begränsningar hos avtalen, utan har med andra överväganden att göra. Kanske tycker man
att man redan funnit det bästa formatet för naturvårdsavtalen och använder därför detta i
alla sammanhang utan att fundera på vidareutveckling och andra tillämpningsområden. Ett
sådant betraktelsesätt skulle stå i stark kontrast mot den bild av flexibelt instrument som
målats upp om naturvårdsavtalen.
I jämförelse med naturreservat och biotopskydd har naturvårdsavtal nästan uteslutande
använts för att skydda mark med något lägre naturvärden och med behov av naturvårdande
skötsel. I princip kan man därför säga att naturvårdsavtal tillämpas som ett andra klassens
områdesskydd. Det är svårt att se varför naturvårdsavtal ska ha monopol på att föra in
markägaren i skötseln. Här missar man möjligheten till förbättrad dialog vid skydd med
andra instrument.
Man har inte använt naturvårdsavtal för skydd av kantzoner och spridningsvägar eller för
att övervara gammal skog. Inte heller verkar man ha övervägt att använda naturvårdsavtal
för att införa mycket begränsade restriktioner. Man har endast fokuserat på den ekologiska
naturvården (vilket dock har med LEKO-projektets målbild att göra).
Det har varit en god kontakt med markägarna vid upprättandet av naturvårdsavtal. Det finns
emellertid tendenser till att man har förlitat sig för mycket på deras goda vilja. Detta gäller
främst frågorna om parternas respektive rättigheter och den framtida skötseln.
Ersättningen har beräknas på ett tämligen onyanserat sätt och i huvudsak verkar arealen
vara den enda parametern, bl a oavsett var området har legat. Härmed finns risk för en
fortsatt geografisk snedfördelning av skyddad mark. Naturvårdsavtal är helt klart en
billigare skyddsform än områdesskydd, men utgifterna tar inte slut i och med att
ersättningen erläggs. Många av svarspersonerna räknar med framtida ekonomiskt stöd för
att upprätthålla skötseln.