Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

The purpose of this work has been to investigate if there are any differences in the valuation process at infringements when highway and railway are built.

The work has mainly been concentrated on the negotiation process in which The National Railway Department (Banverket) and The National Road Administration (Vägverket) try to get agreements with the land owners. The agreement includes compensation for infringement effects that affects the landowner's property.

The National Road Department uses the road law (Väglagen) when a highway shall be built. The road law is "strong", it includes the road right (vägrätten) which gives The National Road Department the right to set foot on the property without the land owner's permission. The most important law until the middle of nineties for railway constructors was "The property creation law" (FBL). FBL is a less efficient law and road construction without the landowner's permission is more difficult. In these laws there are not any guidelines for how compensation should be calculated. The laws refer to the valuation instructions of the expropriation law. To fulfil the instruction of the expropriation law the "1950 years forest norm" is the tool that is used to calculate the land owner's compensation.

To perform this examination, an area was chosen between Örebro and Arboga, where constructions of railway and highway recently have been made. During the 90:s new constructing was made here of the railway "Mälarbanan" and a new direction of highway E18/E20. The investigated railroad was built by "Mälarbanan partner stock company" (MIAB), which is an alliance of the local traffic units in the region of "Mälardalen". During the time when "Mälarbanan" was finished, The National Road Department started building a new direction of E18/E20 outside the city of Arboga. The National Road Department had the main responsibility for the construction.

To inform the landowners about the administration's land claim plans and compensations, information meetings were arranged before the negotiations started. The opinion of this meeting varies. Some landowners have interpreted The National Railway Administration both as professional and easy to work with, while others have interpreted them as blackmailers in the negotiations. The National Road Administrations negotiator has been interpreted as constructive and reassuring by the landowners.

The values have been set by means of the same principals for both encroachments. The valuation company Svefa has perform most of the forest valuations for both "Mälarbanan" and E18/E20. These kinds of valuations are therefore similar. Despite that, the compensation levels are different.

The National Railway Administration/MIAB has in total been more generous than The National Road Administration in compensating forestland encrochment. The reasons are many but the main key source depends on differences in the laws, the railway was built first and the time pressure that was at hand for The National Railway Administration. The comparison was made on properties that had been affected by each one of the two encroachments. The railway is considered to have affected the values that normally are compensated when a new road is built, which made the compensation from The National Road Administration lower. The National Road Administration has, despite a stronger law, compensated the landowner generously on many items.

The final compensation didn't match with the norms first proposal because of following negotiations, and the landowners trust decreased for the land surveying and the company Svefa. Something has to be done to create better trust for the valuation process. The land surveying has worked since 80:s with renewing "1950 years forest norm"(underlying routine for the valuation) but the work is slow. The National Road Administration and The National Railway Administration are not interested in financing the development of the norm system.

Syftet med detta arbete har varit att undersöka om det finns några skillnader i
värderingsprocesser vid intrång i skogsmark när motorväg och järnväg byggs.
Arbetet har framförallt inriktats på förhandlingsprocessen, i vilken Vägverket och Banverket
försöker upprätta avtal med markägarna. Avtalen innefattar ersättning för intrångseffekterna
som markägarens fastighet påverkas av.
Vägverket använder sig av Väglagen när motorväg ska anläggas. Väglagstiftningen är ”stark”,
den innefattar vägrätten som ger Vägverket rätt till att beträda marken utan markägarens
tillåtelse. Järnvägsbyggarens viktigaste lag fram till mitten av 90-talet var
fastighetsbildningslagen (FBL). FBL är en mindre effektiv lag och en byggnation utan
markägarens medgivande är svårare. I dessa lagar finns inga riktlinjer för hur ersättningen ska
beräknas. Lagstiftningarna hänvisar till Expropriationslagen värderingsanvisningar. För att
uppfylla expropriationslagens anvisningar är 1950 års skogsnorm det ”verktyg” som används
för att bestämma markägarnas ersättning.
För att göra denna undersökning valdes ett område mellan Örebro och Arboga där
byggnationer av järnväg och motorväg nyligen genomförts. Under 90-talet gjordes här en
nybyggnation av järnväg (Mälarbanan) och en omdragning av motorväg (E18/E20). Den
undersökta järnvägssträckan byggdes av Mälarbanans intressenters aktiebolag (MIAB), vilket
är en sammanslutning av mälardalens lokaltrafikenheter. Under tiden som Mälarbanan
färdigställdes påbörjades omdragningen av E18/E20 utanför Arboga. Huvudansvaret för
byggnationen hade Vägverket.
För att markägarna skulle få information om ersättningar och verkens markåtkomstplaner
anordnades informationsmöten innan förhandlingarna inleddes. Åsikterna om dessa möten
varierar. En del markägare har uppfattat Banverket/MIAB både som proffsiga och medgörliga
medan andra har uppfattat dem som utpressare vid förhandlingarna. Vägverkets förhandlare
har av markägarna uppfattats som konstruktiv och förtroendeingivande.
Ersättningarna har bestämts med hjälp av samma principer för de båda intrången. Svefa, har
gjort de flesta skogsvärderingarna både för Mälarbanan och för E18/E20. Värderingarna av
skogsmarken är därför likvärdiga. Trots detta skiljer sig ersättningsnivåerna mellan
Banverket/MIAB och Vägverket. Banverket/MIAB har totalt sett ersatt marken mer generöst
än Vägverket. Anledningarna är många men nyckelorsakerna är skillnaderna i lagstiftning,
järnvägen byggdes först samt den tidsbrist som Banverket hamnade i. Jämförelsen gjordes på
fastigheter som påverkats av båda intrången. Järnvägen ansågs ha påverkat de värden som
normalt ersätts när en ny väg byggs, varför ersättningen från Vägverket blev lägre. Vägverket
har, trots en starkare lagstiftning, kompenserat markägarna frikostigt på många delposter.
Den slutliga ersättningen stämde inte med normens ursprungliga förslag och markägarnas
förtroende minskade för Lantmäteriet och Svefa på grund av efterföljande förhandlingar.
Någonting måste därför göras för att skapa ett bättre förtroende för värderingsprocessen.
Lantmäteriets arbetar sedan 80-talet med att förnya 1950 års skogsnorm men arbetet går
långsamt. Vägverket och Banverket är inte intresserade av att finansiera arbetet med
utvecklingen av normsystemet.