Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

User participation in the planning process of renewing the yards of existing residential areas was introduced in Sweden in the 1970s. It arose as a solution to many of the problems which became common in the residential areas built within the Swedish million program. The aim with the million program was to build one million homes within ten years. The same year as the million program was completed, in 1975, government subsidies to improve the residential yards were introduced. One of the conditions to get the subsidies was that the residents had to be involved in the planning process.

From the mid 1980s the interest in user participation was low, but in the end of the 1990s it was renewed. The government subsidies were gone but economics was still an important factor for the interest. Many households were facing increasing housing costs and people were interested in saving money through own contributions. The real estate owners also saw a possibility to make some savings. By renewing the surroundings of the residential areas, the social environment was improved and the residents became more careful with the surroundings.

The aim of this essay was through literature studies and interviews with professional landscape architects investigate and compare the experiences from renewing the residential yards of the million program areas in the beginning of the 1980s, and the experiences from renewing projects from around the millennium change. The survey is concentrated to the methods used and the professional roll of the landscape architect in the different projects.

The methods have not developed very much during the approximately 30 years that has passed since it became usual to engage the residents in different renewal projects. To gather the residents in different kinds of meetings was a common method in the beginning of the 1980s, and it continues to be like that around the millennium. A recurrent problem in many projects with user participation has been the difficulties to engage the residents. When meetings were held, only few of the residents have shown any interest. To solve this problem the traditional methods should be adapted to fit in the everyday life that people live today.

When user participation became usual in renewal projects, the professional roll of the landscape architect changed. Earlier, the architects had been able to manifest themselves and their own ideas. With user participation the demands became higher on the ability to communicate and to listen to many people at the same time. It was also more important that the landscape architects were patient and able to keep a dialogue with the residents through the whole project. The attitude to user participation is different among the landscape architects, and it ranges from those who do not like it to those who can not hide their enthusiasm when they are facing the possibility to get the residents involved in a renewal project.

Erfarenheterna av brukarmedverkan i projekteringsfasen vid förnyelse av utemiljön på befintliga bostadsgårdar var begränsade i Sverige när det introducerades på 1970-talet. Det uppstod som en lösning på många av de problem som blev vanliga i de bostadsområden som med ett gemensamt namn kallas för miljonprogramsområden. Samma år som miljonprogrammet slutfördes, 1975, inrättades statliga miljöförbättringsbidrag för att rusta upp den dålig närmiljö i områdena. Bidragen villkorades och ett intyg på att planeringen av förändringen hade skett i samråd mellan de boende och fastighetsägaren krävdes för att bidragen skulle beviljas.
Efter en utveckling i det tysta från mitten av 80-talet ökade intresset för brukarmedverkan runt millennieskiftet. Trots att de statliga bidragen för upprustning av utemiljön har försvunnit är ekonomi fortfarande ett viktigt incitament för att driva projekt med brukarmedverkan. Under senare år har boendekostnader kommit att bli en allt större belastning för hushållen och människor är intresserade av att spara pengar genom egna insatser. Fastighetsägare ser också en möjlighet att tjäna pengar. Genom att förnya utemiljön kan den sociala miljön förbättras. Förhoppningsvis leder det till att människor är mer rädda om sin bostadsgård och vårdar den bättre.
Syftet med arbetet är att genom litteraturstudier och intervjuer med yrkesverksamma landskapsarkitekter undersöka och jämföra erfarenheter från förnyelse av miljonprogramsgårdar i början av 1980-talet och erfarenheter från förnyelseprojekt som har genomförts runt millennieskiftet. Undersökning är främst koncentrerad till de metoder som har använts i arbetet och den yrkesroll landskapsarkitekten har haft i olika projekt.
Metoderna för arbetet med brukarmedverkan har inte utvecklats speciellt mycket under de ca 30 år som har gått sedan det blev vanligt att engagera de boende i olika upprustningsprojekt. Att samla brukarna i olika former av möten var en vanlig metod i början av 1980-talet, och det ser likadant ut i projekten genomförda kring millennieskiftet. Ett återkommande problem i flera projekt med brukarmedverkan har varit svårigheten att engagera de boende. När möten har hållits har få dykt upp och intresset har varit svagt. För att möta detta problem bör man anpassa de traditionella metoderna för att kunna passa in dem i människors vardagsliv.
Landskapsarkitektens roll förändrades när brukarmedverkan började bli vanligt i upprustningsprojekt. Från att landskapsarkitekterna hade kunnat manifestera sig själva och sina egna idéer, ställdes högre krav på lyhördhet, tålamod, förmågan att kunna lyssna på många samtidigt och att kunna upprätthålla en dialog med de boende genom hela arbetet. Inställningen till brukarmedverkan skiftar mellan landskapsarkitekterna och sträcker sig från dem som inte tycker om det, till dem som inte kan dölja sin entusiasm över möjligheten att ha brukarna involverade i sina projekt.