Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

The purpose of the thesis is to compare Sweden's and Great Britain's total costs for their systems regulating producer responsibility for waste packages. Producer resonsibility is a strategy implying that producers are responsible for their waste also after its use. Sweden and Great Britain introduced different systems systems after an EU directive was adopted in 1994 (94/62/EC), and they have resulted in entirely different recycling levels in the two countries.

In the Swedish system, responsibility has been delegated to the industry who are responsible for reaching the determined goals. The economic instrument used is a fee, set and managed by the industry. The British system is more centrilised, and the economic instrument used to finance recycling of waste is a system based on transferable permits.

The thesis compares the four different alternatives: delegated and centralised methods, and fees and transferable permits analytically. It is demonstrated that the Swedish model (delegated system with fee) gives the most number of advantages and the least number of disadvantages. The British model, on the other hand, gives relatively few number of advantages and several disadvantages.

This work assumed that the two compared systems had the same goals to reach, i.e. the goals determined in the EU directive on Packaging and Packaging Waste. However, it was shown that the actual goals in the countries were set at different levels, which is allowed by the Directive. The thesis can therefor not conclude which system is the most cost-efficient, even though the analysis showed that the Swedish system has the most number of advantages. The larger cost in reality could be the results of higher stringency.

Syftet med denna uppsats är att jämföra Sveriges och Storbritanniens olika kostnader för att
införa och driva dess producentansvarssystem för förpackningar. Producentansvar är en
strategi som innebär att producenterna har ett ansvar för dess varor även efter att dessa blivit
avfall. Som ett resultat av ett godkänt EU direktiv 1994 har Sverige och Storbritannien
infört ett producentansvar för förpackningar på två helt olika sätt och de uppnår även helt
olika återvinningsnivåer.
Det svenska systemet innebär att ansvaret har delegerats till industrin som själva får
ansvara för att de fastställda återvinningsnivåerna uppnås och det ekonomiska styrmedlet
som används i det svenska systemet är en industrisatt avgift. Det brittiska systemet har en
mer central styrning med tydligt satta mål för återvinning och det ekonomiska styrmedel
som används för att finansiera återvinningen är ett system baserat på teorin om överlåtna
rätter.
I uppsatsen jämförs de fyra olika alternativen; delegerad metod, centraliserad metod,
avgifter och överlåtna rätter, teoretiskt med varandra. Teorin visar att den ”svenska
modellen” (delegerat system och avgift) uppnår flest fördelar och minst nackdelar. Den
”brittiska modellen”, med ett centralt system och överlåtbara rätter, visar sig däremot ge
relativt få fördelar och många nackdelar.
Uppsatsen förutsatte att de två system som jämfördes stod inför samma mål, d.v.s. de mål
som statueras i EU:s direktiv om förpackningar och förpackat avfall. Det visade sig dock att
målen låg väldigt lång från varandra i verkligheten eftersom EU tillåter mål inom ett
intervall. Det är även tillåtet att sätta högre mål, vilket Sverige har gjort. Arbetet kan därför
inte dra några slutsatser om vilket system som är det mest kostnadseffektiva, även om teorin
visade på att den modell som Sverige valt att nå målet med medförde flest kostnadsfördelar.
Verklighetens högre kostnader för de svenska producenterna skulle alltså kunna förklaras av
de högre ställda målen i landet.