Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Agility är en av de snabbast växande hundsporterna i världen. Sporten går ut på att hunden med hjälp av sin förare ska ta sig igenom en hinderbana så snabbt som möjligt med så få fel som möjligt. Det går fort och skaderisken är troligtvis hög. Syftet med litteraturstudien var att ta reda på vilka skador som förekommer inom agility, om skadorna går att jämföra med de inom hundkapplöpning (där det finns mer forskning), vilka faktorer som ökar risken för skador och om de går att förebygga.

De mest frekvent förekommande skadorna på agilityhundar är mjukdelsskador. Det är svårt att extrapolera resultat från studier på kapplöpningshundar till agilityhundar. Agilityhundar drabbas främst av skador på rygg och bog medan kapplöpningshundar drabbas av högersidiga
skador på framförallt bakbenet.

Det finns en mängd faktorer som kan öka risken för skada på agilityhunden. Kontakt med specifika hinder och underlagets beskaffenhet är viktiga faktorer. Överdriven träning, intensiv intervallträning, obalans mellan muskler, för kort vila, plötsliga kraftiga kontraktioner av muskler, forcerad flexion/extension, utmattning, dålig flexibilitet och otillräcklig uppvärmning är andra faktorer som kan orsaka muskelskador. Hopphöjd och olika distanser mellan hindren påverkar ledvinklar och därmed kraftutvecklingen på lederna. Att i förebyggande syfte använda alternativa terapeutiska behandlingar kan vara associerat med
ökad risk för skada. För många repetitioner och för hög intensitet under träning kan leda till skador, medan ökande skicklighet hos hundar och förare minskar risken för skada.

Sammantaget finns alltför lite forskning om hundsporten agility och dess påverkan på hundarna. Befintliga studier indikerar att mjukdelsskador på rygg och bog är vanligast
förekommande och att kontakt med hinder och bristande underlag är de främsta orsakerna till att skador uppkommer. Skador skulle eventuellt kunna minimeras med rätt träningsregim.
Studier på hundars ledvinklar pekar på att lägre hinderhöjd och större avstånd mellan hindren skulle kunna vara gynnsamt. Mer forskning behövs för att kunna dra korrekta slutsatser. Det skulle vara intressant att titta på om hundens debutålder har betydelse för skaderisken, vilka
bankonstruktioner och hinder som bör undvikas och vilken träningsregim som passar agilityhunden bäst.

Agility is one of the fastest growing dog sports of today. The handlers navigate their dogs through a timed course of different obstacles, the dog with the fastest time and fewest penalties win. The risk of injury is probably high due to the combination of speed and quick turns. The purpose of this literature study was to find out which injuries occur among agility dogs, if they are comparable to the injuries occurring in Greyhound racing (where more
research exists), factors that increase the risk of injury and if it is possible to prevent injuries.

Soft tissue injuries are the most common type of injury among agility dogs. There are difficulties comparing injuries occurring among agility dogs with injuries occurring in Greyhound racing because of the fact that the sports differ so much in how they affect the dogs. Agility dogs are particularly affected in their back and shoulder, while racing greyhounds are most affected on their right-hand side, especially the hind leg.

There are a variety of factors contributing to an increased risk of injury among agility dogs. Direct contact with an obstacle and poor surfaces are two of the most common causes. Overtraining, intense interval training, imbalances between muscles, insufficient rest breaks, sudden and forceful contractions of muscles, forced flexion/extension, fatigue, poor flexibility and inadequate warm-up are other causes of muscle strain. Fence height and distances
between obstacles affects the joint angles of agility dogs and thus force development at the joints. The use of alternative therapeutic treatments may be associated with increased odds of injury. Overuse and too high intensity during training may lead to injuries, but with increasing
dog and handler experience the risk decreases.

In summary, there are not enough studies regarding agility and the impact on the dogs. The studies that do exist indicate that soft tissue injuries on shoulder and back are the most common types, and that direct contact with obstacles and poor surfaces are the main causes.
The right kind of training regimen could possibly decrease the rate of injuries. Lower fence height and greater distances between obstacles could be favorable. There is a need for more studies in order to be able to draw correct conclusions. Looking at the dog’s age at debuting,
course design, specific obstacles and training regimen in terms of minimizing the rate of injuries would be of great interest for the future.