Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kalciumbrist är ett kostsamt tillstånd för produktionen. När värphöns drabbas av kalcium-brist försämras skalkvaliteten på äggen och tillslut avtar äggproduktionen. Mjölkkor drabbas oftast av akut kalciumbrist före eller efter kalvning, vilket ofta leder till höga veterinärkost-nader och kan även orsaka andra sjukdomar.
I den här litteraturstudien är syftet att jämföra och granska likheter samt olikheter i kalci-umomsättning och kalciumreglering mellan värphöns och mjölkkor. Det totala kalciumbe-hovet per kg kroppsvikt för värphöns ligger på 1,36 g Ca. För en mjölkko varierar det om hon är dräktig (0,18 g Ca per kg kroppsvikt) eller i laktation (0,081 g Ca per kg kroppsvikt). Kalciumomsättningen i kroppen regleras främst av tre olika hormoner, parathormon, 1,25-dihydroxyvitamin D3 och kalcitonin, som stimuleras av en förändring i kalciumkoncentrat-ionen i blodet. Fåglar har ett unikt ben, medullärbenet, som bidrar med kalcium vid skalbild-ningen.
Förebyggande åtgärder för kalciumbrist är en viktig uppgift. För värphöns kan exempelvis partikelstorleken förbättra absorptionen av kalcium från tarmen. Det finns även faktorer hos individen som kan behövas ta hänsyn till som till exempel olika raser, ålder och produkt-ionsmängd. Mjölkkor i åldern 7–10 år löper högre risk att drabbas av kalciumbrist än yngre kor.
Slutsatsen kunde dras att det finns olika typer av kalciumbrist. Värphönsens unika medullärben är med och buffrar kalciumhalten i blodet, till den grad att muskelfunktionen inte påverkas i samma utsträckning som mjölkkornas muskelfunktion, vid akut hypo-kalcemi. För att förebygga kalciumbrist bör värphöns bli utfodrade med en kalksten med partikelstorlek på 2–5 mm i diameter. Mjölkkor bör utfodras med ett foder med ett lågt DCAD-värde före kalvning för att minska risken för uppkomst av kalvningsförlamning.

Hypocalcaemia is an expensive disease for the production. During hypocalcaemia, the laying hens’ eggshell and bone quality decreases and eventually the egg production cease. Around calving the dairy cow have extreme pressure on the calcium homeostasis and can come into calcium deficiency, also called milk fever. This can lead to high veterinary costs and it can also lead to other diseases.
The purpose of this review is to compare and examine similarities and differences in cal-cium metabolism and calcium regulation between laying hens and dairy cows. The total calcium requirement per kg bodyweight, for a laying hen is approximant 1.36 g Ca. For a dairy cow, it varies if she undergoes gestation (0,081 g Ca per kg bodyweight) or lactation (0,18 g Ca per kg bodyweight).
The calcium metabolism is regulated by three different hormones, parathormone, 1,25-dihydroxyvitamin D3 and calcitonin, in the body and are stimulated by an alteration in the calcium in the plasma. Birds have a unique type of bone, the medullary bone, which con-tributes with calcium for eggshell formation.
Prevention for hypocalcaemia is an important task. For example, different particle size of the limestone can affect the absorption of calcium in the digestive tract of laying hens. There are also some aspects in the individual itself to considerate such as, breed, age and produc-tion volume. Dairy cows at the age of 7-10 years, are in higher risk of developing calcium deficiency than younger cows.
It was concluded that there are different types of calcium deficiency. The unique medul-lary bone of the laying hen helps to buffer the calcium concentration in the blood during acute hypocalcaemia. The medullary bone contributes in that extent that the muscle function does not get affected in the same amount as the muscle function in dairy cows. To prevent hypocalcaemia, laying hens should be fed limestones with a particle size of 2-5 mm diame-ters. To minimize the rise of milk fever, dairy cows should get a feed containing a low DCAD value before expecting calving.