Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Idag är allmänheten många gånger en passiv mottagare till sin historia och sitt kulturarv. Den här uppsatsen undersöker huruvida det går att använda en ny form av subkultur som metod för att förmedla, utforska och bevara kulturarv. I början av 1980-talet började lajv, eller levande rollspel som det också kallas, att etableras i Sverige. Idag lajvar, alltså deltar i lajv, omkring en miljon människor bara i västvärlden. I Danmark, till exempel, finns det idag fler människor som lajvar än som spelar basket. Lajv som är mer, eller mindre, inspirerade av historiska epoker och/eller event är vanligt förekommande, och uppsatsen landar i att lajv är en bra plattform för att utforska kulturarv. Däremot kan lajv aldrig ersätta museum eller andra traditionella medium för att kommunicera historia. Improvisation är en viktig del av av lajv, vilket gör det olämpligt för att berätta något som har ett färdigt händelseförlopp. När det gäller att använda lajv som en metod för att bevara kulturarv inför framtiden, är slutsatsen inte entydig. Vissa kulturarv, särskilt immateriella sådana, kan bevaras genom lajvhobbyn samtidigt som artefakter med kulturhistoriskt värde riskerar att slitas snabbare om tillgängliggjorda till en ökad ström av människor som ativvt interagerar med det. Arbetet visar även vad samarbeten mellan lajvföreningar och andra kulturhistoriska intressenter, kan ge till både lajvområden, platser där lajv utspelas, och det lokala samhället. Utöver det understryker uppsatsen vikten av att våga se lajvare och dess företrädare som samarbetspartners i det vikiga arbetet att bevara kulturarv inför framtiden och att introducera det till nästa generation.
De metoder som används i uppsatsen för att svara på tidigare nämnda frågeställningar är litteraturstudier, då särskilt för kapitlet om kulturarv, men även intervjuer, platsbesök, facebookpolls, dokumentärer, digitala arkiv och även en gåtur. Som fallstudie används lajvområdet Lockansmåla Medeltidsby, medan lajvområdena Moriaberg och Berghems Medeltidsby används som referensområden.

In the early 1980s a new form of (sub) culture started to emerge in Sweden. It is known by the name (acronym) larp, short for Live Action Role-Playing. Today, in the western world alone, about one million people are said to be engaged in larping. In Denmark, for example, there are more people who larp than those who play basketball. One dominating subject of interest within the larp community is history, including everything from re-enacting the everyday life of historic ancestors to re-creating clothes, tools and even the environment. This paper investigates how the growing interest in larp culture can be used to communicate, explore and preserve cultural heritage. The methods used in the paper are literature studies, for the part about cultural heritage, and interviews, site studies, facebookpolls, documentaries, digital archives and of course literature studies to investigate the larp community. The paper comes to the conclusion that the larping is an insufficient method for communicating cultural heritage. During a larp elements as artefacts, environment, written character and agreed background story acts as a base from which you improvise a new story. When the story is told, the larp has reached its end, and if you would set up the same larp twice the story which becomes told will most likely differ. Therefor using a larp to communicate history will most certainly increase the risk for misconceptions of cultural heritage.
On the contrary the paper shows that larping is an effective way to explore and preserve certain aspects of cultural history. By including knowledge about cultural heritage, and increasing the level of authenticity of props like costumes into the base of which the story develops. Larping i.e. becomes a method for exploring history and creating a sense for your cultural heritage. In the process of increasing the authenticity of, for example, costumes, the craft used to create that specific item will be preserved. The same can be seen in the landscape management for areas intended for larp, such as larpvillages. In compliment to the earlier mentioned methods, the paper uses the larpvillage Lockansmåla Medeltidsby as case study, and the larpvillages Moriaberg and Berghems Medeltidsby as objects of references.