Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Parkmiljöer anlagda under 1800-talet som finns kvar idag har ofta en särpräglad karaktär, som inte sällan skiljer sig från de som anläggs idag, både med avseende på utformning och storlek. Vad beror den särskilda karaktären på som utmärker dessa äldre miljöer? 1800-talet var ett händelserikt århundrade, och mycket hände under det seklet som påverkade människors sätt att leva. Många flyttade in till städer från landet i takt med industrialiseringens framfart, vilket ledde till att nya behov och idéer skapades för vad staden skulle innehålla. Borgerligheten var en trendsättande grupp för samhällsbyggandet och många typer av helt nya institutionsbyggnader uppfördes, såsom universitet, sjukhus, läroverk och järnvägsstationer som gärna skulle omges av en vacker och bildande parkmiljö. Arbetet har handlat om att fördjupa förståelsen för parkmiljöer som anlades för att representera dessa nya institutioner.
Universitetsstaden Lund är ett intressant stadsbyggnadsexempel. Staden har en lång historia av att ha varit ett mycket framstående kyrkligt säte. Dessutom etablerades tidigt en akademi, vilket lade grunden för att Lund skulle få en lärdomsstads karaktär. Därtill skedde en intressant utveckling under andra hälften av 1800-talet: bebyggelsen i stadskärnan utvecklades kraftigt. Bebyggelsen skulle anpassas till den befintliga medeltida gatustrukturen innanför stadsvallarna samtidigt som en byggnadsexpansion skedde även utanför stadsvallarna. På så sätt kunde staden rymma bland annat fler bostäder, universitetsinstitutioner och ett större sjukhus. Lunds starka sammankoppling med bildning och kunskap kan märkas både på att universitetet utvecklade sin verksamhet genom att utforska fler ämnen, såsom fysik, fysiologi och anatomi, och att ett flertal skolor anlades. Här märks en skillnad i hur borgerligheten påverkade Lunds stadsutveckling jämfört med i andra städer: i Lund utvecklades många lärdomsmiljöer, vilket fördjupade bilden av en utmärkande lärdomsstad, medan många andra städer präglades starkare av exempelvis industri och handel. Lunds särpräglade stadsbild och dess stora expansion av nya institutioner under just 1800-talet och början av 1900-talet gjorde att valet föll på att studera platser i denna stad.
En studie har gjorts av fem institutionsmiljöer i Lund anlagda under perioden 1870 och 1920, för att fördjupa förståelsen för vad representativa parkmiljöer hade för formspråk, vilka material de innehöll, med fokus på växtlighet, hur parkerna kopplades till institutionsbyggnaderna och varför. De platser som undersöktes var Universitetsplatsen i Lundagård, de fysiska, fysiologiska och anatomiska institutionerna längs med Biskopsgatan, Bantorget vid Grand Hotel, Dövstumskolan längs med Dalbyvägen och Lindebergska skolan vid Clemenstorget. Bantorget har behandlats som representativ för hela järnvägsmiljön, alltså för Grand Hotel men även järnvägsstationen, där järnvägsbyggnaderna tillsammans har räknats som en samhällsinstitution. Frågeställningarna har varit:
• Vilka material och formspråk innehöll de undersökta parkerna? Vilka faktorer inverkade på valen av material och formspråk?
• Vilka förenande och åtskiljande drag fanns i parkmiljöernas material och formspråk och hur såg samspelet mellan institutionsbyggnaderna och dess representativa parkmiljöer ut? Vad beror de förenande och åtskiljande elementen på?
• Kan de valda platserna summera innehållet av institutioners representativa parker i Lund under perioden 1870-1920, med avseende på material, formspråk och samspel med byggnaderna?
Arbetets frågeställningar har undersökts genom att tolka planritningar, kartor och fotografier, läsa litteratur om platserna, park- och trädgårdshistoria, arkitekturhistoria samt samhälls- och stadsbyggnad i Sverige och Lund och att göra platsbesök vid parkmiljöerna och institutionsbyggnaderna.
De fem platserna har indelats i tre institutionstyper med framträdande roller i Lund under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första årtionden: universitetet, järnvägen och skolan. Universitets- och skolmiljöerna har undersökts komparativt i par: Universitetsplatsen med de fysiska, fysiologiska och anatomiska institutionerna och Lindebergska skolan med Dövstumskolan. Bantorget har jämförts med en idealplan om järnvägsmiljöernas föredömliga struktur. Studierna har analyserat vilket formspråk och material parkmiljöerna innehöll och varför, samt helhetsintrycket av vardera institutionsmiljö. En övergripande jämförelse mellan de fem miljöerna har också gjorts, och slutligen har förts en sammanfattande slutsats.
De studerade platserna innehöll en mängd olika material och formspråk som beror på varierande faktorer, såsom institutionernas syfte, lokalisering och status. Trots att de studerade institutionsmiljöerna skilde sig åt följde parkernas utformning de rådande trenderna om vad den samtida moderna offentliga parken skulle uttrycka och innehålla, såsom prydlighet, variation, formspråk från andra tidsepokers arkitektur och nytt exotiskt växtmaterial. Institutionsbyggnaderna präglades också av samtida ideal, främst genom historiserande uttryck. Tillsammans med den omgivande parken skapades starka helheter, främst sammankopplade genom formella, symmetriska drag i parken.
Fyra av de fem studerade institutionerna var kunskapsbildande, vilket belyser Lunds starka prägel som lärdomsstad. Borgerskapets ideal om självbildning för att ta sig uppåt i samhället märktes i Lund genom dessa nya samhällsinstitutioner och deras utformningar, och visar också borgerskapets ledande position i samhället. Drivkraften mot bildning befäste Lunds identitet som lärdomsstad, och gjorde staden unik genom att inte domineras av varken industri, handel eller regemente, som i så många andra städer.
Platserna som studerades hade fler förenande än åtskiljande drag i formspråket. Platserna förenades i att de uppvisade en blandning av historiserande, nostalgiska karaktärer grundade i naturlika drag och mjuka linjer från den engelska parken samt formella, ofta symmetriska, drag som lånades från renässansens och barockens trädgårdar. De hade därmed stora likheter med idealen för offentliga parker under andra hälften av 1800-talet. Förenande drag vid institutionerna var även det varierade växtmaterialet med såväl exotiska som inhemska arter. De inhemska arterna satte en traditionell prägel på platserna, samtidigt som det exotiska växtmaterialet var en ny företeelse i stadens parkrum, och bidrog till att ge platserna helt nya, moderna uttryck än tidigare. Samma trend kunde ses i andra samtida trädgårdar och offentliga parker, och förekom alltså inte bara i parker som hörde till de nya samhällsinstitutionerna.
Samspelet mellan institutionsbyggnaderna och parkerna var starkt. Genom att parkens formella drag kopplades till byggnaden skapades en samhörighet, exempelvis en rak allé som leddes genom parken upp till en markerad huvudentré, eller symmetriskt ordnade gångar. Den historiserande prägeln som byggnaderna och parkerna innehöll bidrog också till ett starkt samspel. Den samlade karaktär som institutionerna och parkerna bildade tillsammans återfanns i exempelvis slotts- och godsmiljöer. Trots att 1800-talets borgerlighet var en ny samhällsklass som ville skapa sin egen identitet och hade nya idéer om samhällsutvecklingen, märks här att man sökte sig bakåt i tiden genom att knyta an till adelns traditioner, återigen till det välbeprövade förgångna, för att utveckla samhället och blicka framåt i tiden.
Det verkar inte ha funnits en unik parkkaraktär hos representativa parker vid samhällsinstitutionerna i Lund under den studerade tidsperioden. Snarare tycks de ha anlagts utifrån generella samtida park- och trädgårdstrender, som i sin tur hade sin grund i de olika samhällsströmningarna som byggde på bland annat nostalgi och framtidstro; tradition och ny teknik. Även institutionsbyggnadernas karaktär liknade de samtida arkitektoniska trenderna. Med tanke på att många av dragen var återkommande i de miljöer som studerades, ger de sannolikt en god summering av representativa parker vid institutioner i Lund mellan 1870 och 1920. Trots att de representativa parkerna hade många likheter med andra samtida offentliga parker, blev de unika i sitt sätt att tillsammans med institutionsbyggnaderna förstärka stadens bildningsidentitet och status såväl som uttrycka ordning och självbildning under det utvecklande, expanderande 1800-talet.

Still existing parks founded during the 19th century often has a distinctive character which differs from those constructed today, for example regarding size and contents. What signifies the particular characters of these parks constructed for more than hundred years ago? The 19th century was eventful in many ways, and the developments affected how people lived. Many moved from the countryside to cities as the industrialisation progressed, which led to new needs and ideas for what should be included in the city. The bourgeoisie was a trendsetter for the urban community and many types of new institutions were constructed, such as within the university field, hospitals, schools and railway stations, and were typically surrounded by a beautiful, educative park. The purpose of the thesis has been to understand these parks constructed to represent the new institutions.
The university city of Lund is an interesting example of the development of a city. The city has historically been a prominently religious residence as well as early founder of an academy, which founded the character of a city of learning. Also, an interesting development during the second half of the 19th century took place: the city centre drastically developed new buildings and parks. The new structures were not only adapted to the existing medieval city structures within the city walls, but were also placed outside the city walls. This enabled an expansion of academic institutions, the hospital and residential areas. I chose to work with sites in Lund because of the city’s distinctive historical image combined with its expansions of the new institutions during the 19th century to the beginning of the 20th century.
A study has been made consisting of five institutional sites in Lund, constructed between 1870 and 1920, to come to a deeper understanding of which shapes and materials they contained, how the representative parks were connected to the buildings and why. The studied sites were Universitetsplatsen in Lundagård, the physical, physiological and anatomical faculties next to Biskopsgatan, Bantorget by Grand Hotel, Dövstumskolan next to Dalbyvägen and Lindebergska skolan by Clemenstorget. Bantorget represents the whole railway site, including Grand Hotel and the railway station, which can be seen as one entire site and institution. The research questions has been:
• Which materials and shapes did the studied representative parks contain? Which factors influenced the choices of materials and shapes?
• Which were the unifying and separating features of the park’s materials and shapes and how did the buildings and parks interact? Why are the features unifying and/or separating?
• Could the studied sites represent representative institutional parks in Lund between 1870 and 1920, regarding materials, shapes and interaction with the buildings?
The research questions have been reviewed through reading site plans, maps and photographs, reading litterature about the sites, history of parks, gardens and buildings, as well as about the urban constructions of Sweden and Lund. Visits to the sites have also been made.
The five parks have been divided into three types of different institutions important in Lund during the second half of the 19th century and the two first decades of the 20th century: the university, rail way and school. The university and school sites have been analysed and compared in pairs: Universitetsplatsen with the physical, physiological and anatomical faculties and Dövstumskolan with Lindebergska skolan. Bantorget has been compared with a model plan of how the rail way environments should be formed. The study has analysed which materials and shapes the parks consisted of and why, and the impression of the wholeness of the park together with each institutional building. Then, a comparison between all five sites have been made, followed by a summarising conclusion.
The reviewed sites included a variety of materials and shapes, depending on factors such as the purpose of the institutions, their location and status. Despite the varying factors, the contents of the institutional parks followed the contemporary dominating trends of the public parks, such as order, variation, shapes from architecture and landscape architecture of past epochs of time and new, exotic plants. The institutional buildings were also dominated by contemporary ideals, foremost through historicising characters. Together with the surrounding parks, the sites expressed unity, mainly connected through the parks’ formal, symmetrical shapes.
Four out of five of the reviewed institutions were educative, which shows Lund’s strong connection to knowledge and its identity as a city of learning. The values of the bourgeoisie regarding self-education, as a means to climb in the society, were shown through these new institutional sites and their forms. It also examplifies the leading position of the bourgeoisie in the contemporary society. The driving force towards education established the city’s identity as a city of learning and made the city unique as it was neither dominated by industry, trade nor regiment, which was the case in many other Swedish cities.
The sites had more unifying than separating features. They were united by showing a combination of historicising, nostalgic characters, based on nature-like features and soft lines resembling the English park together with formal, symmetrical lines resembling baroque and renaissance gardens. Consequently, the sites shared similarities with the contemporary public park ideals during the second half of the 19th century. Another unifying feature was the mix of exotic and indigenous plants. The indigenous plants put a traditional mark on the parks, while the exotic plants and varieties were new features and gave the sites a significantly modern expression. The same trend of exotic and indigenous species was seen in other contemporary gardens and public parks, which means that they were not only used in the representative parks at the new institutions.
The connection between the institutional buildings and the parks were strong. The formal shapes in the park connected in different ways to the building, through for example a straight colonnade leading through the park to an accentuated main entrance, or symmetrically arranged paths. The historicising impression of both the buildings and parks also added to the strong interplay. The unified character of the institutional sites could be seen in for example castle and mansion sites. Despite that the bourgeoisie formed a new social rank in the 19th century, creating its own identity and new ideas about the development of the society, one can note that they still turned to previous epochs of time for inspiration, in this case to the traditions of the aristocracy.
It does not appear to have been a unique character of representative parks by the institutions in Lund, during the studied period of time. The parks are more likely to have been constructed through contemporary trends of public parks and gardens, which were based on the different socie tal tendencies based on nostalgia and hopes for the future; traditions and new technique. The institutional buildings were in the same way based on contemporary architectural trends. Considering that many of the features reappeared in the reviewed sites, they are likely to summarise representative institutional parks in Lund during 1870 and 1920. The representative parks and buildings were not unique compared to contemporary trends, but were still distinctive in how they amplified the city’s identity of learning, its high status as well as expressed disciplin and self-education, in the expanding, unfolding 19th century.