Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

De brakycefala raserna har under det senaste decenniet blivit allt mer populära i Sverige. Över 500 veterinärer har uttryckt sin oro över deras hälsa och ett arbete med Svenska Kennelklubben har påbörjats. Andningsproblemen, som de påverkade raserna tenderar att ha, beror på framavlade förändringar i deras anatomi och sammanfattas under namnet ”det brakycefala syndromet”. Eftersom de brakycefala raserna har blivit vanligare måste djurhälsopersonalen anpassa vården efter deras hälsotillstånd.
Den brakycefala hundens anatomi skiljer sig från andra raser och de har ofta kort nos och bred skalle. Även anatomin i hundarnas luftvägar skiljer sig och de löper risk att drabbas av dyspné och hypoxi. Vid allmän anestesi intuberas hunden ofta med en endotrakealtub i trakea för att garantera fria luftvägar och för att administrera narkosgas. De kritiska momenten vid allmän anestesi för en brakycefal hund är därför innan intubering och efter extubering då luftvägsobstruktion kan ske. Eftersom de brakycefala hundarna har trånga och underutvecklade luftvägar kan de kräva en mindre tubstorlek vid intubering än vad som passar en icke-brakycefal hund av motsvarande storlek. För att förbygga komplikationer är noggrann övervakning viktig och det bör finnas möjlighet att akut inducera narkosmedel och intubera hunden om komplikationer skulle uppstå.
För att sammanställa vanliga komplikationer i samband med endotrakeal intubering av brakycefala hundar har en litteraturstudie om brakycefala hundars anatomi samt om intubering gjorts. En observationsstudie utfördes med syfte att undersöka om intubering av brakycefala hundar skiljer sig från litteraturens beskrivning av intubering, samt om det finns en skillnad i tubstorlek för brakycefala och icke-brakycefala hundar. Observationsstudien utfördes på ett djursjukhus i Stockholm, där 12 hundar av brakycefala raser studerades under intubering och extubering. Dessutom inkluderades 12 hundar av icke-brakycefala raser som en kontrollgrupp för jämförande av de tubstorlekar som användes vid intubering.
I observationsstudien sågs att intuberingarna anpassades efter de brakycefala hundarna och samtliga intuberades utan anmärkning. En signifikant skillnad mellan använda tubstorlekar hos de brakycefala hundarna och icke-brakycefala hundarna förekom. Att det inte uppstod några allvarliga komplikationer under observationsstudien kan ha berott på att samtliga deltagande hundar hade gott allmäntillstånd innan anestesin samt att antalet studerade hundar var lågt. Det hade eventuellt uppstått fler komplikationer om hundar med diagnosen ”brakycefalt syndrom” studerats. För att kunna anpassa alla steg i anestesin efter de brakycefala hundarna krävs att den legitimerade djursjukskötaren är påläst gällande deras anatomi då komplikationerna ofta är direkt kopplade till anatomin och i nästa steg fysiologin. Det krävs fler studier i ämnet för att kunna ge de brakycefala hundarna den specifika vård de behöver.

The brachycephalic breeds have, during the past decade, become increasingly popular in Sweden. Over 500 veterinarians have however expressed their concern over the health of brachycephalic dogs, and collaboration with Svenska Kennelklubben has begun. The breathing problems that the affected breeds have are problems we have created when changing their anatomy and they are summarized under the name “the brachycephalic syndrome”. Since the brachycephalic breeds have become more common, veterinary nurses have to become aware of how care best can be adapted to these dogs and their specific needs.
The anatomy of the brachycephalic dog differs from other breeds, with a short nose and broad skull. The anatomy of the dogs’ airways differs from other breeds and they are at risk of dyspnea and hypoxia. In general anaesthesia the patient is often intubated with an endotracheal tube into the trachea to ensure a safe airway passage and to administer the anaesthetic. The critical moments during general anaesthesia for a brachycephalic dog is therefore before intubation and after extubation when airway obstruction can occur. Since the brachycephalic dogs have cramped and deformed airways they can require a smaller endotracheal tube during intubation when compared to a similarly sized non-brachycephalic dog. To avoid complications, close monitoring is important and it should be possible to sedate and intubate the patient fast if complications occur.
To compile the common complications associated with endotracheal intubation of brachycephalic dogs, a literature review was made to describe intubation and the anatomy of the brachycephalic dogs. An observational study was conducted to examine whether intubation of brachycephalic dogs differs from how the literature describes intubation, and if there is a difference in tube sizes used between brachycephalic and non-brachycephalic dogs. The observational study was performed at an animal hospital in Stockholm, where 12 dogs of brachycephalic breeds were studied when intubated and extubated. In order to do a comparison of the tube sizes used for intubation 12 non-brachycephalic dogs were included in the study.
In the observational study all brachycephalic dogs were intubated without complications. There was a significant difference between the tube sizes used on the brachycephalic dogs compared to the other dogs in the study. There were no serious complications during the observational study and it may have been due to the fact that all participating dogs were in good condition before anaesthesia. There might have been more complications if dogs diagnosed with “brachycephalic syndrome” would have been studied or more dogs were included. In order to adapt the anaesthesia after the needs of the brachycephalic breeds, the veterinary nurses have to be well-informed regarding the anatomy of the brachycephalic dogs because the complications are often directly related to the anatomy and the physiology. It would be preferable to conduct more studies on the subject to be able to give the brachycephalic dogs the specific care they require.