Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Vätsketerapi är en viktig och vanligt förekommande del i behandlingen av hundar och katter inom djursjukvården. Det är ett kraftfullt redskap i behandlingen av flera sjukdomstillstånd och bör utvärderas kontinuerligt för att komplikationer ska undvikas i samband med vätskeadministrationen. Som djursjukskötare är det viktigt att ha kännedom om olika former av vätskeadministrering, liksom kännedom om symtom kopplade till komplikationer som kan uppstå i samband med behandlingen.
Syftet med uppsatsen är att sammanställa information kring vätsketerapi hos hundar och katter med fokus på omvårdnad. Omvårdnad i det här fallet innefattar administreringsteknik, hygien och övervakning av patienter. Studien är en litteraturgenomgång där veterinärmedicinsk- och humanmedicinsk litteratur sammanställs för att skapa en översikt över lämpliga omvårdnadsåtgärder i samband med vätskeadministrering subkutant, intravenöst, peroralt och intraosseöst med så få komplikationer som möjligt till följd av behandlingen.
Subkutana vätskeinfusioner kan vara lämpligt på lindrigt-måttligt dehydrerade hundar och katter och används främst på dagpatienter utan möjlighet till kontinuerlig övervakning. Inte mer än 10-12 ml vätska/kg bör administreras per injektionsplats och inte fler än tre injektioner per tillfälle och patient rekommenderas. Intravenösa vätskeinfusioner lämpar sig väl för kraftigt dehydrerade eller hypovolemiska patienter. Central- eller perifer venkateter kan väljas där den förra är förknippad med fler komplikationer, men kan vara lämpligt om större vätskemängder ordinerats eller om kärlretande infusioner ska administreras. Noggrann aseptik i samband med placering och hantering är viktigt för att undvika kateterrelaterade komplikationer vid intravenös administrering. Perorala vätskeinfusioner kan vara lämpligt om patienten inte är hypovolemisk och dessutom är i behov av näring. Om inte matning av patienten tolereras kan olika typer av stomisonder placeras via vilka administration av både vätska och näring kan ske. Intraosseös vätskeadministrering används om ingen intravenös kateter kan placeras. Få komplikationer kopplas till metoden om katetern placeras aseptiskt och korrekt. Smärta i samband med kateterplaceringen och vätskeinfusionen kan minskas med hjälp av lokalbedövning. Hypotermi är en vanlig komplikation hos hundar och katter, i synnerhet under narkos. Betydelsen av vätskans temperatur för utvecklingen av hypotermi är omdiskuterad.
Över- eller undervätskning kan få stora konsekvenser för patienten och en regelbunden övervakning av olika parametrar är en viktig del i omvårdnaden. Puls, andning, allmäntillstånd, hudturgor, slemhinnor och centralvenöst tryck är olika parametrar som gemensamt kan ge en uppfattning om patientens hydreringsstatus.
Få studier finns som behandlar omvårdnaden kring vätsketerapi hos hundar och katter. Den litteratur som finns bygger oftast på humanmedicinsk forskning och djurhälsopersonalens beprövade kunskap. Mer forskning krävs inom området för att hitta metoder som kan minska risken för komplikationer och för att öka välfärden för djurhälsovårdens patienter. Eftersom allt allvarligare sjukdomstillstånd behandlas ökar sannolikt även mottagligheten för komplikationer i samband med vätskeinfusioner.

Fluid therapy is often an important part of the treatment of dogs and cats at the animal hospital. Fluid therapy is a powerful tool in the treatment of several medical conditions and should be evaluated continuously to avoid complications. As a veterinary nurse, it is important to have knowledge of the methods associated with various forms of fluid administration, as well as the symptoms linked to complications that may arise from the treatment.
The purpose of this paper is to compile information about fluid therapy in dogs and cats with focus on the nursing aspects. Nursing in this case includes administration technique, hygiene and monitoring of patients. The study is a literature review where veterinary and human medical literature is compiled to create an overview of the appropriate approach to administer fluid subcutaneously, intravenously, orally and intraosseously with as few complications as a possible.
Subcutaneous fluid infusions can be useful in mild-moderately dehydrated dogs and cats and are most often used in outpatients. No more than 10-12 ml fluid /kg should be administered per injection site and no more than three injection sites per session are recommended. Intravenous infusions are suitable for highly dehydrated or hypovolemic patients. Central or peripheral venous line can be selected, where the former is associated with more complications, but may be appropriate when larger amounts of fluid are required or if vessel excitatory infusions are administrated. Careful asepsis during handling and placement of the catheters is important to prevent catheter-related complications. Oral administration of fluids may be appropriate if the patient is not hypovolemic and is also in need of nutrients. Different types of tubes can be placed if handfeeding is not well tolerated. Intraosseous infusion may be used if no intravenous catheter can be placed. Few complications are associated with the method if the catheter is placed aseptically and in an accurate way. Pain associated with catheter placement and fluid infusion can be reduced by use of local anesthetic. Hypothermia is a common complication in dogs and cats, especially during anesthesia. The importance of the fluid temperature for the development of hypothermia is controversial.
Dehydration or fluid overload can have major consequences for the patient and a regular monitoring of various parameters is an important part of the nursing care. Pulse, respiration, mentation, skin turgor, mucous membranes, and central venous pressure are different parameters that combined could give an idea of the patient's hydration status.
Few studies discuss the nursing aspects of fluid therapy in dogs and cats. Literature is usually based on research in human medicine and the common knowledge of veterinary personnel. Research is needed to find methods to reduce complications and improve the patient welfare. More advanced medical conditions are treated nowadays which may increase the susceptibility to complications associated with fluid infusions.