Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Det finns en rad olika anledningar till att söva vilda noshörningar, vare sig det är i fält eller i
tillfälliga inhägnader. Det kan vara fråga om bevarandeinsatser som avhorning eller
chipmärkning, avlägsnande av snaror, öronmärkning eller att förse djuret med radiosändare.
Oavsett varför det behöver hanteras ställer det stora krav på säkerhet för såväl djuret som
människorna runtomkring.
Det vanligaste sättet att komma nära och kunna utföra insatserna är att med hjälp av ett
injektionsgevär, s.k. darting, administrera en läkemedelssubstans och på så vis immobilisera
noshörningen. De substanser som oftast används är potenta opioider som även i så små doser
som får plats i en pil har förmåga att immobilisera så pass stora djur som noshörningar.
Opioiderna blandas oftast med lugnande och sederande substanser för att genom
synergieffekter kunna minska doserna av respektive substans. Detta görs dels för att få en
balanserad immobilisering, dels för att undvika eller i varje fall minska icke önskvärda
bieffekter som andningsdepression och muskelspasmer.
I denna litteraturöversikt har studerats vilka önskade och icke önskade effekter de olika
substanserna har, hur de bäst kan kombineras för att minska biverkningarna, samt vilka andra
åtgärder som kan vidtas för att underlätta och göra immobiliseringen säkrare, som t.ex. att ge
syre eller ändra positionen hos djuret. Studier som har gjorts visar att en kombination av att
administrera en partiell antidot i form av butorfanol (en mixad opioidagonist/antagonist)
tillsammans med administrering av syre efter immobilisering med etorfin och azaperon är det
bästa alternativet för att i alla fall delvis kunna reversera andningsdepression och problem
med syresättning.
Eftersom de två olika underarter av noshörning som arbetet fokuserar på - trubbnoshörning
och spetsnoshörning - har både olika temperament och fysik samt reagerar olika på
läkemedelssubstanser har även en översiktlig genomgång över skillnader och likheter mellan
arterna gjorts. Vidare redovisas hur dessa skillnader avspeglas i det val av substanser,
administrationssätt och övriga åtgärder som utgör det så kallade immobiliseringsprotokollet.

There are a number of different reasons as to why a wild rhinoceros needs to be immobilized,
be it in a free ranging situation or a boma. It might be a question of conservation measures
such as dehorning or micro chipping, removal of snares, earmarking or radio collaring.
Regardless of why the animal needs to be handled, the demand of safety for the animal as
well as the handlers is high. The most commonly used method to be able to safely get close to
and carry out the procedures is chemical immobilization, using a dart gun from a distance.
The drugs of choice are potent opioids that can immobilize even animals as large as the rhinos
with very low doses that will fit in a dart. The opioid is usually mixed with sedatives or
tranquilizers in order to use the synergetic effects to be able to lower the doses of each
substance. This is done partly to get a balanced immobilization, partly to avoid, or at least
lessen, unwanted side effects such as respiratory depression or muscle spasms.
This review has focused on the desired and undesired effects of the different drugs, how they
can best be combined to counteract the side effects as well as on other methods like oxygen
insufflation or changing the recumbency of the animal in order to alleviate and make the
immobilization as safe as possible. Studies have shown that administering a partial antidote
such as butorphanol together with oxygen insufflation after the immobilization with etorphine
and azaperone provides the best results as far as alleviating respiratory depression and
improving oxygen saturation.
The two subspecies of rhinoceros this review focuses on – white and black rhinoceros – are
very different both regarding physiology and temperament as well as how they react to drugs.
Therefore there is also a description of the similarities and differences between the species
and how this will reflect on the choice of drugs, way of administration and other measures
that together form the immobilization protocol.