Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kaniner är det tredje vanligaste sällskapsdjuret i Sverige. Trots det utgör de en mycket liten del av veterinärutbildningen och det är upp till veterinären själv att tillägna sig kunskap om kaniner. Glukokortikoider är välanvända inom veterinärmedicin men kaninintresserade veterinärer är mycket restriktiva med att använda dem till kaniner. Syftet med arbetet är att undersöka varför med frågeställningarna: Vilka är de viktigaste negativa bieffekterna av glukokortikoidanvändning hos kaniner? Finns det tänkbara användningsområden där nyttan överväger risken?
Kaniner kan hållas på många olika sätt. De flesta sällskapskaniner fodras med hö och får möjlighet att motionera regelbundet. Försökskaniner hålls oftast ensamma i burar och fodras med kommersiell kaninpellets.
Glukokortikoider verkar på många platser i kroppen både direkt på cellen och genom att förändra genuttrycket. De påverkar metabolismen och leder bland annat till frisättning av fett i blodet men verkar också immunosuppressivt och antiinflammatoriskt. Kaninen är en steroidkänslig art vilket innebär att den påverkas kraftigt av glukokortikoidbehandling.
Det finns inga registrerade glukokortikoidpreparat för kaniner i Sverige och därför inga registrerade doser. Dosprotokollen varierar mycket i studierna som undersökts i uppsatsen. I litteraturen finns förslag till dosering, off label, för tre glukokortikoidpreparat; prednisolon, prednison och dexametason.
Immunosuppression kan utlösa latent encephalitozoonos med dödlig utgång. Ändå har glukokortikoider, med varierande resultat, använts för att behandla encephalitozoonos på kaniner. Ett annat möjligt användningsområde är behandling av chocktillstånd där glukokortikoiderna har visat sig vara livräddande. Immunosuppression kan i vissa tillstånd vara önskvärt och då är glukokortikoider ett möjligt behandlingsalternativ.
Många bieffekter kan ses vid behandling med glukokortikoider. De viktigaste som tas upp i uppsatsen är immunosuppression, levertoxicitet och död. Immunosuppressionen visar sig främst som en leukocytopeni orsakad av omdistribuering av leukocyter till benmärg, mjälte och annan lymfoid vävnad. Glukokortikoidbehandling leder också till thymus-, mjält- och lymfoid atrofi. Levern påverkas genom lipidos, vakuolisering, cellulär hypertrofi, glykogenupplagring och celldöd. Mortaliteten varierar men uppgår i vissa studier till 60% av behandlade kaniner. Risken för dödsfall tycks vara större när kaninen behandlas med flera upprepade doser jämfört med enstaka doser. I en studie sågs skillnad i respons och dödlighet beroende på vilken ras kaninerna tillhörde. New Zealand-kaniner var mindre känsliga och gav jämnare resultat än kaniner av andra raser.
Sammantaget ses att bieffekterna verkligen är allvarliga och glukokortikoiderna bör användas med försiktighet eller helst undvikas helt. De bedöms vara ett möjligt val som behandling av livshotande chocktillstånd när alternativet är döden och vid autoimmuna tillstånd där immunosuppression är önskad. Dock krävs noggrann övervakning av patienten och dosen bör anpassas till lägsta möjliga effektiva dos där behandlingsperioden blir så kort som möjligt.

Only a very small fraction of the Swedish veterinary education involves rabbits even though rabbits are the third most common pet in Sweden. To gain knowledge about rabbits, Swedish veterinarians have to seek information by themselves. Glucocorticoids are among the most used drugs in veterinary medicine however, rabbit specialised veterinarians use them very restrictively for rabbits. This paper aims to explain why by answering these questions: Which are the most important adverse effects of glucocorticoids in rabbits? Are there cases where usage could be recommended?
Rabbit can be housed in many different ways. Most pet rabbits are fed hay and given possibility to exercise regularly. Laboratory rabbits are commonly held in solitary cages and fed commercial rabbit food.
Glucocorticoids work in many ways throughout the body. They act both directly on the cell and by changing the expression of the genes. They affect metabolism, leading to an increase of fat in the blood. The also induce immunosuppression and reduction of inflammation. Rabbits are a steroid sensitive species making them easily affected by glucocorticoids.
There are no registered glucocorticoid drugs or dosages for rabbits in Sweden. The used dosage protocols in the literature vary very much. An exotic animal formulary gives dosage protocols for three glucocorticoid drugs: dexamethasone, prednisolone and prednisone.
Glucocorticoids have been used to treat encephalitozoonosis in rabbits with uncertain outcome. Immunosuppression induced by glucocorticoids can cause a latent infection to reactivate with deadly outcome. Another possible usage is treatment of chock where glucocorticoids have shown to be lifesaving. In some cases, immunosuppression is desired making glucocorticoids a possible choice.
During treatment with glucocorticoids many adverse effects can be seen. The most important ones which are discussed in this paper are immunosuppression, liver toxicity and death. Immunosuppression is mostly seen as a leukocytopenia caused by a redistribution of leukocytes to bone marrow, spleen and other lymphatic tissues. Atrophy of thymus, spleen and lymphoid tissue is also present. Changes seen in the liver are lipidosis, vacuolisation, cellular hypertrophy deposit of glycogen, cell death and eventually liver failure. The death rate varies and in some studies reaches up to 60% of treated rabbits. The risk of death seems to be greater when the rabbits are treated multiple times compared with a high one-time dosage. Some diversity in response depending on the breed of the rabbit has been seen. In one study New Zealand rabbits appeared to be less sensitive and gave less varied results than rabbits of other breeds.
In conclusion it is obvious that the adverse effects of glucocorticoids indeed are serious. Glucocorticoids should be used with caution; however, it is best if they are not used at all. They may be a good option as a treatment against shock when the alternative is death. Other possible usage is autoimmune diseases when immunosuppression is wanted. The patient should always be closely monitored and the dosage protocol should be adjusted to the lowest effective dosage with as short period of treatment as possible.