Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en mycket vanlig hjärtsjukdom hos hund som kräver permanent behandling efter ställd diagnos för att upprätthålla god livskvalité och förlänga överlevnaden hos hunden. Idiopatisk DCM är obotlig och dess sjukdomsförlopp kommer den här litteraturstudien att fokusera på. Det som definierar idiopatisk DCM är att hjärtmuskulaturen dilaterar och förlorar kontraktionskraft, vilket leder till minskad hjärtminutvolym. DCM är en progressiv sjukdom och delas in i tre olika faser. I den tredje och sista fasen har hjärtsvikt utvecklats med symtom som lungödem, ascites och arytmier. Den idag rekommenderade behandlingskombinationen består av ACE-hämmare, diuretika och pimobendan (fosfodiesterashämmare). Specifika beta-blockare tillsätts vid behov för att lindra arytmier.
Syftet med det här kandidatarbetet är att få en ingående beskrivning av verkningsmekanismerna för de individuella läkemedlen i behandlingskombinationen och undersöka vilka belägg det finns som motiverar behandlingen. ACE-hämmare används främst för att reducera nivåerna av angiotensin II som är en viktig komponent i renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS). RAAS är en av kroppens kompensatoriska mekanism för nedsatt blodtryck som aktiveras till följd av den nedsatta hjärtminutvolymen. Utöver RAAS aktiveras även det sympatiska nervsystemet för att kompensera den minskade kontraktionskraften. Kroppens kompensatoriska respons leder dessvärre till att sjukdomsförloppet förvärras på grund av den ökade belastningen på hjärtat. Aktiveringen av RAAS kommer dessutom leda till ökad plasmavolym som tillsammans med hjärtsvikt utgör viktiga faktorer till utvecklingen av lungödem och ascites. Därför är diuretika en viktig läkemedelsgrupp som används för att minska vätskeansamlingen i kroppen och lindra belastningen på hjärtat. Läkemedelsubstansen pimobendan används för att uppnå en ökad kontraktionskraft men som till skillnad från andra hjärtglykosider inte ökar belastningen på hjärtat. Pimobendan verkar även kärlvidgande vilket också reducerar belastningen.
Sammantaget anser jag att de tre individuella läkemedlen är relevanta för behandlingen men hur stort behovet av ACE-hämmare är verkar vara oklart och eventuellt behövs det inte tillsättas förrän i fas 3 när sjukdomsprognosen är väldigt allvarlig. Pimobendan är en mycket intressant läkemedelssubstans som har visat sig vara effektiv redan i fas 2 och som kan förlänga överlevnaden markant om diagnosen ställs i tid.

Dilated cardiomyopathy (DCM) is one of the most common heart diseases among dogs. After confirmed diagnosis permanent treatment is needed to achieve higher life quality and longer survival. This literature study will focus on idiopathic DCM. The definition of idiopathic DCM is cardiac enlargement and systolic and diastolic dysfunction which leads to decreased cardiac output. DCM is a progressive disease that can be divided into three phases. Congestive heart failure will be developed in the last and third phase. Symptom as oedema of the lungs, ascites and arrhythmia can appear due to the congestive heart failure. The recommended treatment consists of ACE-inhibitors, diuretics and pimobendan (phosphodiesterase inhibitor). Antiarrhythmic treatment can be added if need to control arrhythmias.
The purpose of this literature study is to gain a detailed mechanism of action description about the three drug classes that compose the recommended treatment of DCM. I will also seek for motivations that enhance the use of the recommended treatment. ACE-inhibitors are used primarily to reduce the levels of angiotensin II, which is an important component of the renin-angiotensin-aldosterone system (RAAS). RAAS is a compensatory mechanism for impaired blood pressure that occurs as a result of the reduced cardiac output. The sympathetic nervous system is additionally to RAAS also activated to compensate for the reduced contraction. The compensatory response will unfortunately lead to exacerbate the progression of the disease due to the increased workload on the heart. The activation of the RAAS will additionally lead to increased plasma volume as with heart failure are important factors to the development of oedema of the lungs and ascites. Therefore, diuretics are an important therapy used to reduce fluid accumulation and relive the pressure on the heart. Pimobendan is used to achieve positive inotropic effect, but unlike cardiac glycosides, belonging to another drug class, pimobendan does not increase the myocardial oxygen consumption. Pimobendan is also a vasodilator that will result in a decreased workload on the heart.
Overall my opinion is that all three drug classes are necessary for treatment. However, the need of ACE-inhibitors is unclear and possibly not necessary until phase 3 when the prognosis is very serious. Pimobendan is a very interesting drug that has been shown to be effective already in phase 2, which can prolong survival significantly if dogs will be diagnosed in time.