Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Antalet hundar som behandlas för allergiska sjukdomar ökar i världen och den vanligast
förekommande diagnosen är atopisk dermatit (CAD). Hundar med CAD är överkänsliga mot
allergen i sin omgivning såsom kvalster, pollen och mögelsporer. Exponering för allergenet
utlöser en immunologisk reaktion som karakteriseras av en överproduktion av IgE och
degranulering av mastceller. Det framkallar en inflammation i huden med efterföljande rodnad
och klåda. När hunden kliar sig skadar den huden och bäddar för sekundära infektioner. Ofta är
det symtomen från de sekundära infektionerna som djurägaren tagit sin hund till veterinären
för.
Vissa raser är överrepresenterade när det gäller CAD vilket indikerar att det förekommer en
genetisk predisposition för sjukdomen. Hundens genetiska predisposition innebär dock inte att
hunden nödvändigtvis utvecklar sjukdom. Riskfaktorer t.ex. inomhusvistelse och frekvent
badning ökar risken för sjukdom medan bland annat utomhusvistelse och samlevnad med katter
och/eller andra hundar är skyddande faktorer. Hunden måste även exponeras för allergenet i
tillräcklig mängd för att allergin ska utlösas.
Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka hur atopisk dermatit på hund diagnostiseras
och svårigheter med detta. Inledningsvis presenteras även sjukdomens etiologi och patogenes
men tillgängliga behandlingar för tillståndet tas ej upp.
Symtom vid CAD är främst rodnad, klåda och hudlesioner vilka inte är patognomona utan
kliniskt identiska med flera andra tillstånd exempelvis födoallergi. Veterinären måste därför
genomgå ett antal steg för att utesluta eventuella differentialdiagnoser innan diagnosen atopisk
dermatit kan ställas. För att bekräfta diagnosen och för att utforma immunoterapi utförs sedan
allergitest där specifika allergen som hunden är känslig för identifieras. Allergitesten som
används idag är intradermalt test och allergenspecifik IgE-serologi. Svårigheter med
diagnostiken av CAD är att symtomen är ospecifika och ibland maskerade av sekundära
sjukdomar. Det är svårt att differentiera CAD från födoallergi då de båda ger likartade symtom
och dessutom kan förekomma samtidigt. När det gäller allergitesterna kan det vara svårt att
välja ut rätt allergen och rätt allergenkoncentration att testa hunden för. Det råder även viss
osäkerhet kring resultatens korrelation till kliniska symtom då bland annat höga nivåer av
allergenspecifika IgE har påvisats även hos icke atopiska hundar. Ytterligare en aspekt är att
det förekommer korsreaktivitet mellan allergen vilket kan ge falskt positiva resultat vid
allergitest.
Diagnostiken av atopisk dermatit tar tid och kräver kompetens. Den försvåras av ospecifika
symtom och något trubbiga diagnostiska verktyg. Det behövs ytterligare forskning på
egenskaper som skiljer atopiska individer från friska och förbättring av diagnostiska metoder.
Kanske kan forskning på genetiska riskfaktorer möjliggöra genotypning av hundar för att
identifiera riskindivider i framtiden.

The number of dogs being treated för allergic diseases is increasing and the most common
diagnosis is Canine Atopic Dermatitis (CAD). Dogs with CAD are hypersensitive to allergens
in their environment such as mites, pollens and moulds. When the dog is exposed to an allergen
that it is sensitive for, the allergen will elicit an immunological reaction that is characterized by
an overprduction of IgE and degranulation of mast cells. The reaction will cause an
inflammation in the skin with subsequent erythema and pruritus. Skin lesions will form when
the dog scratches itself and these lesions make way for microorganisms to colonize the skin. It
is therefore common that dogs with CAD are secondarily infected with bacteria or yeast and
these cause problems that often are the primary reasons for taking the dog to the veterinary
clinic.
There is an overrepresentation of certain breeds among dogs that are diagnosed with CAD. It
suggests that they have a genetic predisposition for developing the disease. Dogs with this
genetic predisposition have a higher risk of developing CAD but there is also an environmental
factor affecting if they develop the disease or not. Risk factors are for example spending much
time indoors and being bathed frequently. Protective factors are being outdoors, living in the
countryside and living with other dogs or cats. The dog must also be exposed for an enough
amount of allergen to elicit an immunological reaction.
The purpose of this litterature study was to investigate how Canine Atopic Dermatitis is
diagnosed and what could be the difficulties in doing so. In this study, no attention have been
put on how to treat the condition, but a short description of the ethiology and pathogenesis of
the diseases is presented in the beginning.
The main symtoms from CAD are erythema, pruritus and skin lesions. The diagnostics can be
difficult since these symtoms aren’t patognomonic but instead clinically identical to some other
diseases such as food allergy. Therefore the veterinarian must undergo certain procedures to
exclude other possible conditions before suspecting atopic dermatitis. The veterinarian can then
proceed with allergy tests to confirm the diagnosis as well as to identify which allergens the
dog is sensitive to for development of further treatment. The allergy tests that are being used
today are intradermal test and allergenspecific IgE serology.
Difficulties with the diagnostics are that the symtoms are unspecific and not seldom disguised
by conditions secondary to atopic dermatitis. It is hard to distinguish CAD from food allergy
since they show similar symtoms and also can occur together. Regarding the allergy tests, it
may be hard to select the proper allergens to test for and the right concentration of allergens.
There is also an uncertainty to whether the results of these test really correlate to the symtoms
since for example high levels of allergen specific IgE have been found in healthy dogs as well.
Another aspect is the occuring cross reactivity between some groups of allergens.
To diagnose CAD is time consuming and demanding. It is difficult due to unspecific symtoms
and the somewhat rough diagnostic tools of today. Further research is needed to identify what
marks out atopic individuals. Maybe can genetic tests be a tool for identifying risk individuals
in the future.