Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

En tilltagande urbanisering förändrar och ställer om landskapet dramatiskt. Inte bara stadsrummet i sig, utan även landet omkring präglas av dess hunger efter renlighet, ordning och struktur. Utvecklingen mot hårdgjorda ytor, tungt trafikerade vägar vilka skär genom markerna – för att inte tala om själva omfattningen av staden – är någonting som i allra högsta grad ägt rum under 1900-talet. Den moderna tätbebyggelsens like finns ingen annanstans att se i historien.
För djurs del tros igelkotten ha slipats, mejslats, stötts och blötts till den varelse den är idag under omkring 65 miljoner år - att jämföra med vår högrationaliserade samtids korta tillvaro på jorden. Vi vet också att i ödesdigra möten mellan civilisationens materiella restprodukter och naturens biologiska barn får ofta de senare vika, ofta genom trafikolyckor, hemförstörelse, svält eller fördrivning. Det gäller då att identifiera, isolera och behandla de problem vilka är förenade med tätortsnära bebyggelse i faunamässig mening, vilket till viss grad låter sig göras: Under vilka naturligare förhållanden frodas faunan? Och hur kan vi efterhärma dem i tätortsnära miljöer?
Begreppen grönstruktur och strukturer är centrala vid behandlandet av landskapet som ett levande och sinnrikt utformat system. Med det kan menas exempelvis ängar, bryn, åar, floder, diken, gärdesgårdar; i teorin allting mellan himmel och jord vilket manifesterar sig fysiskt i naturen, och som kan användas av faunan vid spridning och habitatbildning. För en plats som Bulltoftaparken i Malmö, vilken undertecknad valt för dess lämpliga blandning av grönstruktur och stadsrummets rationella inslag, kan de grönstrukturella kriterierna med fördel tillämpas för att förstå vad som saknas och behövs. Artfattigdom med hänseende till både djur och växtlighet, obefintliga eller svårt ansatta vandringsleder för djur, vägar och leder vilka åstadkommer barriäreffekter och fragmenterar livsrummen, etcetera, är fenomen vilka kan spåras också till det moderna stadsrummet. Bulltoftaparken uppvisar samma drag.
För att uppnå nödvändiga förändringar – eller kanske mildra de mera ödesdigra följderna av vår nya livsstil – behöver planeringen och utformningen av dels stadsrummens grönstruktur men också av vägar, trädgårdar, åkrar och skogsbruksområden färgas av en ekologisk medvetenhet och en känsla för olika organismeras krav på eller behov i livsmiljön. Allting bör inte vara engelska paradmattor eller enahanda äppelträdsrader vilka sträcker sig mot horisonten.
I det läget är det förstås rimligt att gå till sakens kärna – hur artificiella strukturer i praktiken påverkar, förändrar eller drabbar fauna och flora – vilket detta arbete också syftar till, vilket enkelt låter sig göras. De miljöer Bulltoftaparken har att erbjuda kan lätt inventeras och undersökas och ställas mot det vi vet om faunans och florans habitats-, biotops- och ståndortskrav. Resultatvis är Bulltoftaparken och den urbana miljön, om man tänker sig den som en mängd biotoper i sig, utan förankring till omkringliggande landskap, bristfällig. För en arts tryggade fortlevnad inom ett område ställs grundläggande krav så som födotillgång, tillgång till skydds och boplatser, vandringsleder etc., vilket ofta kan översättas till zoner strukturerade efter de minst två, gärna tre (Farina, A. 2006) områden inom en biotop vilka bör stå till en arts förfogande: Kärnzonen för födosök, boplats och parning, buffertzonen för tillgodoseendet av samma behov när de inte kan tillfredsställas i zonen - denna framställd genom social eller politisk kompromiss - samt korridorszonen för vandring mellan biotoper för genetiskt utbyte eller anskaffandet av friska och välmående jakt- eller betesmarker. Bland annat. Bulltofta lever inte upp till ovannämnda krav, inte minst då parken till storleken är alltför liten för att hysa – isolerat – 4 av de arter vilka studerats här. Dessa arter är rödräv, europeisk grävling, rådjur, dovhjort samt hasselsnok. Undantaget är hasselsnoken vars arealmässiga kriterium är uppfyllt.
Frågan om urbana miljöers direkta verkan på faunan får anses avklarad efter en snabb kontroll av litteraturen.

An increasing urbanization changes and revamps our landscapes dramatically. Not just the urban landscape as such, but also the surrounding lands suffer from it’s thirst for cleanliness, order and structure. The transition towards hard made surfaces, heavily assailed roads who fragmentize and split land – not to mention the sheer extent of the urban landscapes – is something which very much has taken place during the course of the 20th century. Modern urban landscapes have no earlier counterpart.
On the question of animals – the hedgehog is thought to have evolved to it’s current form for approximately 65 million years – to be compared to our highly rationalized day and age’s brief life span. We also know that in fatal encounters between civilization’s material residue and nature’s biological children, the latter usually have to yield, often through traffic accidents, destruction of core biotopes, famine or oustings. Under such circumstances, it’s all the more important to identify, isolate and treat the problems associated with urban landscapes as they relate to the fauna, which is fairly easily done: Under which natural circumstances does the fauna thrive? And how can we mimic those in the urban landscape?
Terms like green structures and structures are crucial in the treatment of the landscape as a living and eloquently designed system. By that we mean meadows, ecotones, gullies, rivers, dykes, fences; in theory everything between sky and earth which physically manifests itself in nature, and that can be used by the fauna for transport and creation of habitat. When it comes to the park of Bulltofta – chosen for it’s suitable mixture of green structures and urban phenomena like concrete infrastructure and rationally tended woodlands – the criteria for habitat sustainability can easily be applied to test it’s worth in this regard. A paucity of species in terms of animals and plants, roads and paths who creates barrier effects and fragmentizes biotopes, etcetera, are phenomena which can be traced to the urban landscape. The Bulltofta park displays those very characteristics.
To achieve necessary changes – or perhaps alleviate the more dire effects of our new lifestyle – the planning and design of the urban landscapes, but also of roads, gardens, farm land and forest areas need to be achieved with ecological sustainability in mind, and a certain feeling for the various needs of organisms. Everything cannot be clean English lawns or monotone rows of trees towards the horizon.
As we stand, we need to adress the core of the problem – how artifical structures in practice affect, change and befall fauna and flora – which is the aim of this paper. The environments Bulltofta has to offer can easily be reviewed and compared to what we know of animals’ and plants’ needs. We find that the Bulltofta park and the urban environment, if viewed as isolated biotopes in themselves, are lackluster. To safeguard a species continued survival within a certain biotope a number of fundamental criteria must be met: access to food, availability of protection and shelter, means and paths of transportation etc., which often can be transcribed to the 2 or 3 zones within a greater biotope that are vital for the preservation of a species: The core zone in which predation, grazing and browsing can take place; the outer buffer zone in reserve for the same needs – accomplished through social or political compromise – and lastly the corridor zone for migration and genetical exchange between populations. The Bulltofta park cannot currently meet those conditions, partly since the park is too small to harbor – isolated and standing as such – 4 of the 5 species studied in this work. These species are red fox, European badger, deer, fallow deer and smooth snake. The exception in this regard is the smooth snake, whose criteria in terms of areal are met.