Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Immunmedierad polyartrit är en typ av ledsjukdom som karaktäriseras av hälta och ledsmärta. Sjukdomen kan yttra sig på olika sätt. Vissa individer drabbas av akut systemisk sjukdom med feber och trötthet i kombination med kraftig, tydligt palperbar ledsvullnad och smärta. Andra individer uppvisar endast lindriga och mer kroniska tecken på sjukdom i form av beteendeförändringar och subtil hälta. Detta gör att diagnosen kan vara svårställd och sjukdomens incidens är troligen underskattad.

I nuläget saknas beskrivning av hur sjukdomsbilden vid kroniska, långvariga presentationer av immunmedierad polyartrit utvecklas över tid, både avseende symptom och kliniska undersökningsfynd. Syftet med denna retrospektiva fallstudie var att sammanställa och undersöka relevansen hos djurägarbeskrivna symptom och kliniska undersökningsfynd hos hundar som utifrån den kliniska sjukdomsbilden fått diagnosen immunmedierad polyartrit. Totalt 95 hundar inkluderades i studien, där alla undersökts av samma veterinär. Av dessa kom 69 hundar på återbesök och för dessa sammanställdes uppföljande symptom och undersökningsfynd samt kompletterande diagnostiska undersökningar, behandling och behandlingsresultat. Detta för att kunna följa utvecklingen av symptom och undersökningsfynd, för att se om dessa var lämpliga för att beskriva en förändring av sjukdomsbilden över tid.
Frågeställningen var om förekomsten av symptom och undersökningsfynd förändrades mellan två undersökningstillfällen. Målet var att genom beräkning med McNemars test undersökta förekomst av skillnad i uppkomst/upphörande av symptom och undersökningsfynd mellan besöken. Hypotesen var att antalet individer som blev av med ett symptom skulle vara fler än antalet individer som fick symptomet mellan de två besöken. De symptom och undersökningsfynd som förändrades, det vill säga som upphörde i större utsträckning än vad de uppkom skulle kunna användas för att följa förbättring av sjukdomstillståndet över tid.

Resultatet visade att förekomsten av alla symptom och 94 % av de kliniska undersökningsfynden minskade mellan de två besöken. Detta tyder på att hundarna generellt var bättre vid det andra besöket, vilket indikerar att hundarna svarat på behandling eller att sjukdomen trots behandling har ett cykliskt förlopp. Det enda undersökningsfyndet som förekom i större utsträckning vid andra besöket var generell muskelatrofi, vilket skulle kunna bero på att ett flertal hundar stått på kortisonbehandling mellan besöken. Vid beräkning med McNemars test sågs att 7 av 9 symptom och 9 av 17 undersökningsfynd upphörde i större utsträckning än vad de uppkom mellan de två besöken. De symptom och undersökningsfynd som försvann i större utsträckning i samband med att hundarna blev bättre skulle kunna vara användbara parametrar att följa vid utvärdering av sjukdomsförloppet hos en hund med polyartrit. Detta bör dock studeras vidare under mer systematiska former.

Immune-mediated polyarthritis is a type of joint disease characterized by joint pain and lameness. The disease can manifest itself in many different ways. Some individuals suffer from acute systemic illness with fever and fatigue combined with heavy, clearly palpable joint swelling and joint pain. Others exhibit only subtle and more chronic signs of disease, for example changes in behaviour and mild lameness. This makes the diagnosis difficult to set, and probably also leads to that the incidence of the disease is underestimated.

Currently there’s no description of how the disease evolves over time in individuals with chronic immune-mediated polyarthritis, both in terms of symptoms describes by the dog owners and clinical examination findings. The purpose of this retrospective case study was therefore to compile and investigate relevant symptoms described by dog owners and clinical examination findings in dogs, which were diagnosed with immune-mediated polyarthritis based on clinical finding. Totally 95 dogs were included in the study and all were examined by the same veterinarian at the first visit. 69 of the 95 dogs came back for at least one return visits. For these dogs, follow-up symptoms and clinical examination findings from one return visit were compiled, together with the results from diagnostic tests, treatment and treatment results. The aim was to see if the symptoms and clinical findings were suitable to describe a change in clinical picture over time and to se how they developed. The question was whether the occurrence of symptoms and clinical findings changed between the two examinations. The goal was to se if there were any difference in onset/cessation of symptoms and clinical findings between the two visits by using McNemar’s test. The hypothesis was that the number of individuals who lost a symptom would be higher than the number of individuals who got the symptom during the period between the two veterinary examinations. The symptoms and examination findings that ceased greater extent than they arose could be used to monitor the improvement of the condition over time.

The results showed that the prevalence of all symptoms and 94 % of the clinical examination findings decreased between the two visits. This suggests that the dogs were generally better at the second visit, which indicates that the dogs responded to treatment or that the disease (despite treatment) has a cyclic course. The only clinical finding that occurred in a greater extent at the second visit was generalized muscle atrophy, which could be due to treatment with cortisone. The results from McNemar’s test showed that 7 of the 9 symptoms and 9 of the 17 examination findings ceased greater extent than they arose between the two visits. The symptoms and examination findings that disappeared in a greater extent when the dogs got better could be important to follow when evaluating the course of the disease in a dog with polyarthritis. However, this should be studied further under more systematic forms.