Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

I Sverige tillämpar vi skogsbruk på en stor del av vår skogsmark, vilket oftast skapar en serie av skötselåtgärder, däribland föryngring av skogsmark. Det finns ett urval av metoder för föryngring, varav ett fåtal är mer beprövade och tillämpade än andra. Skogsvårdslagen ställer krav på antalet etablerade plantor vid en viss tidpunkt efter avverkning, vilket kan påverka val av föryngringsmetod.
Den vanligaste föryngringsmetoden är plantering, oftast föregånget av maskinell markberedning. Det finns även alternativet att inte göra någon åtgärd alls efter avverkning utan lita till naturens egen förmåga att föryngra. Denna metod är relativt outforskad och därför anlades på 80-talet ett försök med olika skötselintensiteter vid beståndsanläggning. Försöket skulle representera olika ambitionsnivåer i skogsbruket och visa på hur de olika bestånden utvecklade sig. Vår studie bygger på inventeringsdata från tre lokaler där granplantering efter markberedning normalt skulle vara standard. På varje lokal jämfördes ett för tiden intensivt föryngringsarbete med normen för vad som klassades som normalt föryngringsarbete. En tredje jämförelse gjordes mot ytor lämnade utan vidare åtgärder i föryngringsarbetet.
Syftet var att undersöka hur föryngringsintensiteten påverkat plantetableringen/plantuppslag i form av antal etablerade plantor, och vidare om de olika intensiteterna påverkade höjdutvecklingen från respektive beståndsanläggning till dess första inventering 1991.
En statistisk analys kunde inte påvisa att skötselintensiteten påverkade plantetableringen men om man visuellt jämför medelvärden för antal plant hos intensiteterna ser vi att intensiv har flest plantor och extensiv lägst antal plantor. Dock fanns ett visst statistiskt samband mellan plantetablering och blockvariabeln, dvs. var i landet blocken var placerade. Blocket med torvmark hade lägst plantetablering i alla intensiteter. Vad gäller plantornas höjdtillväxt påvisade ingen enskild skötselintensitet ett högre medelvärde för plantorns höjdtillväxt kontra de andra.Våra resultat kommer från ett fåtal platser med till viss del olika mark och är därför inte representativt i ett större perspektiv.

In Sweden most of the forest land is being managed according to existing silviculture practice, which includes forest regeneration. There is a number of regeneration methods to choose among, some of which are more proven and practiced than others. According to the Forestry Act there has to be a certain number of established plants at a certain point after the felling, which could affect the choice of regeneration method.
The most common regeneration method is planting, often preceded by soil scarification. Alternatives to planting could be natural regeneration, shelter trees or sowing. There is also the option of doing nothing and trust nature’s ability to regenerate itself. This method is relatively uncharted; hence an experiment initiated in the 80s with different management intensities when establishing new stands. The experiment would represent different degrees of ambition in silviculture and show how the different stands developed. For the following study, values from three blocks in said experiment have been used. For those blocks, planting of spruce after soil scarification would be the normal procedure. On each site a high intensity regeneration method was compared to what at the time was considered a normal intensity for regeneration. A third comparison was made to test areas who had been left untouched after the final felling of the previous stand.
The aim of this study was to analyze how the regeneration intensity affected plant establishment/number of plants and furthermore how the intensity affected height growth during the time from final felling to the first inventory in 1991.
A statistical analysis did not indicate that the management intensity had any effect on plant establishment. However, a visual overview of the mean values of number of plants shows that the intense regeneration method had the highest number of plants and the low intensity had the lowest number of plants. There was however a connection between plant establishment and the block variable, i.e. where the experiment site was situated. The block situated on peat land had the lowest number of plants in all intensities. Regarding the height of the plants, no plants regularly showed a different development than the others, when comparing the different management intensities. Our results originate from only a few experiment sites, with partially different soils and are therefore not very representative in a bigger perspective.