Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Mjältbrand är en sjukdom som drabbar både människor och djur. Den orsakas av bakterien Bacillus anthracis som bildar miljötåliga sporer. De kan överleva i jorden i många år och när rätt förutsättningar finns kan vegetativa celler utvecklas och framkalla sjukdom . Mjältbrand, eller antrax förekommer världen över och i Sverige har vi sporadiska utbrott bland framför allt nötkreatur. Syftet med denna litteraturstudie är att utvärdera hur man hanterat olika mjältbrandsutbrott i industrialiserade länder och vilka lärdomar vi kan dra av det i Sverige, där vi dessutom är styrda av epizootilagen. I länderna som jämförs finns både de med sporadiska utbrott och de där sjukdomen i vissa områden förekommer endemiskt.
Gemensamma nämnare i den globala hanteringen har visats vara att hålla djur i karantän, att hitta smittkällan och isolera denna samt att vaccinera övriga djur på gården och i ett restriktionsområde omkring den smittade besättningen.
I bakgrunden till flertalet utbrott har också gemensamma väderförhållanden noterats. Utbrotten kommer typiskt under en varm och torr sommar, som föregåtts av hög nederbörd och/eller översvämning vilket kan ha rört upp sporer i marken. Förekomsten av mjältbrandsgravar har noterats som en potentiell smittorisk vid t.ex. grävningsarbeten och dikning då sporer kan frigöras.
En nyckelroll i hanteringen utgörs av vaccination. I endemiska områden sker kontinuerlig årlig vaccination och vid mer sporadiska utbrott används vaccination för att bekämpa och kontrollera smittspridning. Tidpunkten är av högsta vikt i en välfungerande vaccinationsstrategi då ett visst tidsspann krävs för att uppnå tillräckligt immunsvar. I endemiska områden rekommenderas vaccination cirka fyra veckor före betessläpp.
Nationellt är den största risken för utbrott de otaliga mjältbrandsgravar som finns utspridda i landet. De är begravningsplatser från utbrott under de senaste seklen, men platserna är dåligt geografiskt utmärkta. Om inte en adekvat kadaverhantering skett finns risken att livsdugliga sporer finns kvar i jorden och under rätt förutsättningar kan dessa förorsaka sjukdom hos djur.
Det kan konstateras att vi sannolikt aldrig kan kalla oss fria från mjältbrand, men med en god övervakning och uppmärksamhet kan misstänkta fall snabbt påvisas och åtgärder vidtas. Med tidig vaccination kan mortaliteten minska och symtomfria djur förhoppningsvis förbli friska. Hittar man de sjuka djuren enbart ett fåtal timmar efter att symptom utbrutit är antibiotika ett välgrundat behandlingsalternativ, då bakterien generellt är känslig för de flesta antibiotikagrupper. Dock har vårt senaste utbrott här i Sverige år 2013 bekräftat misstanken att resistens kan uppstå snabbt.
Avslutningsvis kan det fastställas att trots sin nyckfulla natur är mjältbrand en sjukdom som går att hantera och att vikten av en fungerande vaccineringsstrategi är stor. Uppmärksamhet bör också fästas på betes- och foderhantering från riskområden, det vill säga områden med översvämning följt av torka och med en känd mjältbrandsgrav i närheten som möjlig smittkälla.

Anthrax is a zoonotic disease which affects both humans and animals. The disease is caused by Bacillus anthracis, which is a spore forming bacteria. The spores can survive in the soil for a long time, and when the conditions are favorable enough, these can grow into viable cells and cause illness.
Anthrax is a global phenomenon and in Sweden we have sporadic outbreaks, especially among cattle. The purpose of this essay is to evaluate how the outbreaks among cattle in industrialized countries have been managed and what Sweden can learn from this, where case management is regulated by the Epizootic Act. The countries evaluated include both those with sporadic outbreaks and those with areas where the disease is endemic.
Common denominators in the global management have been to keep animals in quarantine, to find the source of infection and isolate it and to vaccinate all animals on the specific farm and in the area surrounding the infected herd.
Common aspects between the outbreaks are the climatic conditions. In most cases, the outbreaks have occurred during hot and dry summers with previous periods of heavy precipitation and flooding. As anthrax spores can be released from the soil, the graves could be a potential source of contamination when digging and/or trenching.
A key in management is vaccination. In endemic areas, annual vaccination is performed and in areas with more sporadic occurrence vaccination is used for controlling the infection. Timing of vaccination is highly important; an amount of time must pass by before you achieve adequate immunity. In endemic areas, vaccination is recommended four weeks before letting the animals out on pasture.
The greatest risk in Sweden is presented by the anthrax graves. These are burial sites from outbreaks that occurred in the past century, and most of these are not marked on any maps. If a proper carcass disposal did not take place, there is a risk that viable spores are still present in the soil and may, under favorable conditions, cause disease.
Anthrax will never be eradicated but with a good surveillance and awareness, suspected cases can be quickly confirmed and adequate measures can be taken. With early vaccination, the mortality decreases and animals without symptoms can remain healthy. If animals are found with symptoms early in the onset of the disease, then treatment with antibiotics is a good strategy. The bacteria are generally susceptible to most classes of antibiotics. However, the last outbreak in Sweden 2011 showed that resistance can arise quite quickly.
Finally, the conclusion is that in spite of its capricious nature, anthrax can be controlled, but this requires an effective vaccination strategy. Furthermore, attention should be paid to harvest and pasture routines in risk areas, i.e. areas with flooding followed by draught. If there is a known anthrax grave nearby that could be a possible source of infection.