Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Det vi väljer att bevara som ett kulturarv baseras på samhällets värderingar och ideal. Kulturarv är ett val och även när det kommer till själva förvaltningen finns flera olika vägar att välja på. Den här uppsatsen utreder ett sätt att se på landskapets idé som ett kulturarv, som ett idéarv, med syftet att bidra till diskussionen om bevarande genom att försöka bredda den allmänna synen på vad ett kulturarv är och hur det kan förvaltas. Genom en historisk genomgång av kulturarvs- och landskapsbegreppens utveckling framgår att frågan om vad som ska bevaras till framtiden med tiden har förändrats till att omfatta allt fler olika typer av materiella såväl som immateriella arv. Synen på kulturarv och landskap har dessutom gått från att enbart betona statiska objekt till en betoning av helhet, föränderlighet och aktivt bruk. Dessutom har synen på hur förvaltningen ska gå till förändrats från ett perspektiv där natur- och kulturarv ska skyddas från människor till ett perspektiv där det ska vårdas och bevaras för människor och ett perspektiv där kulturarv ses som en resurs för samtiden att bruka.
Den här uppsatsen fokuserar på kulturarv där bevarandet utgår från den förvaltningsform, tanke eller annan mänsklig process som har skapat landskapets samtida utformning. Ett kulturarv där hur, eller snarare varför, utgör själva arvet och där ett levande landskap är målet med bevarandet. Studien tar sin utgångspunkt i världsarvet ’Södra Ölands odlingslandskap’ och en förvaltningsidé där det moderna lantbruket står i fokus i ett levande kulturlandskap. Arbetet kompletteras också med fallstudier av ’Björnlandets nationalpark’ och ’Ekskogen på Visingsö’.
Resultatet från studierna visar att en landskapsförvaltning där bevarandeperspektivet fokuserar på idé snarare än på objekt har flera fördelar, kanske framför allt för att det tillåter landskapet att leva. Idéarv som bevarandepraktik öppnar dörrarna för en förvaltning där samtiden till hög grad blir en del av kulturarvet, vilket i sin tur ger nya möjligheter för bevarande och utveckling av landskap. Idéarv är dock, precis som andra kulturarv, ett val av många och inget självklart bevarandeperspektiv för alla kulturarv.

What we choose to preserve as cultural heritage is based on society’s values and ideals. Cultural heritage is a choice, and even when it comes to the actual management there are several alternatives to choose from. This paper investigates a way of looking at the landscape idea as a cultural heritage, as a heritage idea, with the aim to contribute to the discussion of conservation by trying to broaden the general perception of what a heritage is and how it can be managed. Through a historical review of the development of the concept of cultural heritage and landscape the study shows that the question of what should be preserved for the future have changed over time to include more and more different types of tangible and intangible heritage. Views on heritage and landscape has also gone from merely emphasize static objects to emphasizing whole, changeability and active use. In addition, the perception of how to manage the inheritance has change from a perspective where natural and cultural heritage should be protected from people to a perspective where it should be cared for and preserved for people and a perspective where cultural heritage is seen as a resource for our time to use.
This essay focuses on cultural heritage where the conservation is based on the form of management, thought or other human process that has created the contemporary design of the landscape. A heritage where how, or rather why, represents the heritage itself and where a living landscape is the aim of preservation. The study is based on the World Heritage site ’The agricultural landscape of Southern Öland’ and a management idea where modern agriculture is the focus of a continuous cultural landscape. The study is also supplemented with case studies of ’Björnlandet National park’ and ’The oak forest on Visingö’.
The findings show that a landscape management where the conservation focuses on the idea rather than the object has several advantages, perhaps utmost because it allows the landscape to live. The concept of a heritage idea as a conservation practice opens the doors for a management where the present society to a large extent become part of the cultural heritage, which in turn provides new opportunities for the conservation and development of landscapes. The concept of a heritage idea is, however, just as other types of cultural heritage, a choice of many and not an obvious conservation perspective for all cultural heritages.