Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

X-rays are a potential risk for animal health care personnel. The present study will examine the risks for scattered radiation to the personnel, if no lead gloves are used when holding an animal during the x-ray examination. Furthermore, how the impact of the exposure values and body parts examined, affect the scattered dose to the hands of the holder. Also, the distance between the animal and the hand that holds it was evaluated to see the impact on scattered radiation exposure. Tested by a survey, to animal health care students, the frequency of the usage of lead gloves in Swedish animal hospitals was studied.

According to the results from the analysis, animal health care personnel don't need to use lead gloves every time they hold an animal or a cassette during x-ray examinations. The exposure value settings have a significant impact on the amount of scattered radiation the personnel is exposed to. Also, the distance between the animal and the hand that holds it, have an impact on scattered radiation exposure. This study has not shown that body part thickness were significant on impact to scattered radiation. Many exposures are required to reach the advised maximum radiation dosage, according to results from this study, for example 628 exposures on horse limb every day of a year. The use of lead gloves varies from clinic to clinic, but most of them have lead gloves available. Many animal health care students finds it difficult to handle animals and cassettes while wearing lead gloves.

Because the researchers do not fully understand all risks associated with X-rays, it would be preferable to use the available protections when a person must be in the room during exposure.

För att kunna ge en god djuromvårdnad måste vi som arbetar inom djurhälsovården veta vilka potentiella risker vi kan möta på vår arbetsplats. Röntgenstrålning är en sådan risk. För att personal inte ska exponeras vid varje undersökning ombeds djurägaren hålla djuret. I de fall djurägaren inte kan närvara vid röntgenundersökningen på grund av ålder, graviditet eller annan orsak blir det i stället djursjukskötarens uppgift.

Röntgenstrålning är en form av joniserande strålning, vilken har tillräcklig energi för att slå sönder molekyler eller frigöra elektroner från ämnens atomer. Känt från litteraturen är att om avståndet till strålkällan ökas, minskas strålningens intensitet. Kilovolt, kV, är den elektriska skillnaden, spänningen, mellan katod och anod i röntgenröret. Milliampere, mA, beskriver antalet röntgenfotoner (röntgenstrålar) som alstras under exponeringstiden. Om mA höjs, ökar antalet elektroner som kan träffa anoden och fler röntgenfotoner alstras som kan tränga igenom vävnad. Den tid som spänningen ligger över röntgenröret mäts i sekunder (s). Kombinationen mAs visar på antalet elektroner som kan accelerera under en given tid, strömmen.

När primärstrålningen från röntgenröret träffar patienten absorberas en del strålning av djurets kropp, en del passerar rakt igenom till bildmottagaren och en del rekylerar på djuret och sprids linjärt i alla riktningar i rummet, sekundärstrålning. Det är den strålning som är potentiellt sjukdomsalstrande för de personer som befinner sig i rummet under exponeringen. Med ökande kroppsstorlek och tjocklek på kroppsdelen som ska röntgas, måste inställningar av mAs och kV ökas för att få en bild med tillfredställande kvalitet vilket även ökar sekundärstrålningen.

Hälsorisker för personen som utsätts för röntgenstrålning är på längre sikt, i första hand cancer. Vid mycket höga doser strålning kan hjärtsjukdom och stroke utvecklas. Joniserad strålning har kapacitet att förändra strukturer i bland andra DNA-molekyler. En del av dessa ombildningar kan vara för komplexa för kroppen att återställa på rätt sätt. Dock är det bara en liten del av förändringarna som leder till cancer eller andra hälsorisker.

I skyddsutrustningen som rekommenderas vid röntgenundersökningar ingår bland annat blyhandskar för att skydda händerna mot sekundärstrålning. Det som har störst verkan på att minska sekundärstrålningen är att kollimera (skärma av) primärstrålen omsorgsfullt för att inte få med mer än nödvändigt på röntgenbilden. Exponeringsvärdena ska vara optimerade för att få den bästa bildkvalitén på första försöket. Personen som håller djuret bör försöka ha så långt avstånd till patienten som möjligt för att minska sekundärstrålningen till sig. Andra faktorer som minskar sekundärstrålningen är att använda hjälpmedel såsom kassetthållare och sandsäckar, följa fastställda rutiner, använda skyddsutrustning, träning och utbildning av personalen. Det behövs också rutiner för kontroller så att röntgen- och skyddsutrustning är adekvat och fungerar på ett korrekt sätt. Inför en röntgenundersökning måste värdet av den vägas mot riskerna som kan medföras.

I Strålsäkerhetsmyndighetens allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna om röntgenverksamhet inom veterinärmedicinen står att djur inför röntgenundersökning, om inga medicinska kontraindikationer finns, bör sederas eller sövas så att ingen person har anledning att befinna sig i rummet under exponeringen. Strålskyddshandskar bör användas om händerna befinner sig närmare än 0,4 meter från primärstrålfältet.
Handskarna bör ha en blyekvivalens på minst 0,25 millimeter vid röntgenundersökning av smådjur och vid exponering av häst minst 0,5 millimeter.

Blyskyddsförkläden kan, beroende på tjockleken samt exponeringsvärdenas inställningar på röntgenapparaten, ha en profylaktisk effekt mot sekundärstrålning på 90 % eller mer.

Sievert är enheten för stråldos. Mer använt är millisievert mSv (tusendels sievert) och mikrosievert μSv (miljontedels sievert) 0,01 Sv = 10 mSv = 10 000µSv.
Ekvivalent dos är en absorberad stråldos till ett organ eller vävnad. Den är viktad i förhållande till strålningens biologiska verkan. Bestämmelserna kring denna dos syftar till att förebygga radiologiska effekter på specifika vävnader.
Effektiv dos är summan av alla ekvivalenta doser till organ eller vävnader. Bedömda för deras olikartade sensitivitet för strålning. Den maximala dosen syftar till att förebygga cancer och ärftliga effekter.

Den högsta tillåtna ekvivalenta dosen till extremiteter är 500 mSv per år, medan den högsta effektiva dosen är 50 mSv per år.

För arbetstagare som kan erhålla årlig effektiv stråldos på 1 mSv eller mer, 15 mSv eller mer i årlig ekvivalent dos till extremiteter på 50 mSv eller mer, måste en kategoriindelning göras i A eller B. För kategori A gäller bland annat att risken att uppnå 150 mSv eller mer i årlig ekvivalent dos till extremiteter inte är obetydlig. De som inte ingår i kategori A ska ingå i kategori B. Mer om hur indelningarna görs samt till vilken kategori arbetstagarna ska tillhöra står att läsa i Strålskyddsmyndighetens föreskrifter om grundläggande bestämmelser för skydd av arbetstagare och allmänhet vid verksamhet med joniserande strålning. Individuell mätning ska ske av de personer som har kategoriserats i indelningsgrupp A.

Syftet med den här studien var att undersöka vilka sekundärstråldoser som når händerna på personen som håller djuret eller kassetthållaren, för att bedöma behovet av att använda blyhandskar vid röntgenundersökningar av smådjur och häst. Blyhandskar upplevs ofta, på grund av tyngden och konstruktionen, som klumpiga. Är den stråldos som når händerna farlig om inte blyhandskar används? Har inställningarna av exponeringsvärdena kV och mAs på röntgenapparaten, samt vilken kroppsdel som röntgas någon betydelse för hur mycket sekundärstrålning som når den som håller djuret eller kassetthållaren?

Dosmätningar har utförts på i vilken grad sekundärstrålning når händerna på de personer som håller djuret eller kassetthållaren vid röntgenundersökning av hund och häst. Universitetsdjursjukhuset i Uppsala (UDS) samarbetade med avdelningen för sjukhusfysik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Personen vilken höll djuret eller kassetthållaren hade en liten dosimetermätare på ett finger på den hand som höll. Även en enkätstudie har genomförts för att ta reda på hur användandet av blyhandskar ser ut på kliniker och djursjukhus år 2011-2012.

Spänningen (kV), strömmen (mAs) och avståndet mellan den exponerade kroppsdelen och mätpunkten hade en signifikant inverkan på sekundärstråldosen. Interaktionen mellan spänning (kV) och ström (mAs) innebär att inverkan av strömmen (mAs) enligt modellen (multipel regression) är olika beroende på spänningen och tvärt om. Inverkan av kroppsdel på sekundärstråldosen var inte signifikant.
Enligt mätningarna som gjorts till föreliggande arbete skulle en person behöva röntga 86 957 stycken hund extrimiteter-huvuden per år för att komma upp i de högst tillåtna doserna av mSv som gäller för extremiteter (50 mSv). För att uppnå samma tillåtna dos vid röntgen av hundkropp skulle 346 stycken röntgenundersökningar behöva genomföras per dag och vid röntgen av extremiteter-huvuden häst 628 stycken. Det är inte troligt att en personal hinner med så många undersökningar per dag. Det är heller inte troligt att djurägare inte kan närvara under så många besök på röntgenavdelningen.

En enkät skickades ut till Djursjukskötarstudenter vid SLU i Skara, årskurs 3, år 2012, vilka gjort sin verksamhetsförlagda utbildning (VFU) under höstterminen 2011 och vårterminen 2012. Många som svarat på enkäten (78,57 %) ansåg att det var svårt eller mycket svårt att få bra grepp om djuret eller kassetthållaren med de blyhandskar som fanns. Det var en anledning vilken gjorde att många valde bort att använda handskarna helt och hållet. Alla smådjurskliniker/djursjukhus hade blyhandskar att tillgå, även om dessa inte alltid användes. Flera av hästklinikerna saknade dock handskar.