Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

The aim was to identify if the veterinary nurse is as competent as the veterinaian in placing a nasoesophageal feeding tube. The aim was also to identify the complications with malnutrition and the advantage and disadvantage of the procedure.

This essay is based on several interviews with both veterinary nurses and veterinaries. 16 persons were asked 4 short questions in conjunction with an intensive care/emergency and surgery congress in Gothenburg in February 2013. In addition 4 major hospitals that provided intensive care were asked to answer 5 more detailed questions, one answer from a veterinary and one answer from a veterinary nurse was requested.

A literature study were conducted to learn about the advantages and disadvantages with nasoesaphageal feeding tube and malnutrition.

The interviews showed that the majority of the respondents believed that more hospitalized dogs are in need of nasoesophageal feeding tube to prevent malnutrition and to help them recover. The majority also believed that veterinary nurses as well as veterinarians could perform the placing of the nasoesophageal feeding tube, provided that the veterinary nurse possessed skill in the procedure.

Complications seen with malnutrition in hospitalized dogs are severe. The aberrant metabolism seen in critically ill patients result in lean body mass lost that may progress to hyper metabolism which may lead to multiple organ dysfunction and death. Nutrition will propone the immune system and healing of body tissue.

The nasoesophageal feeding tube has several advantages. The major one is the prevention of a possible malnutrition or if malnutrition is already present, intercept the condition in time. The procedure is relatively easy to perform and the dog does not need routine sedation, which is an advantage in critical ill patients that cannot undergo anesthesia.

The disadvantages that are seen along with the nasoesophageal feeding tubes are epistaxis and irritation in conjunction with the placement. The tube may be introduced into the trachea, however this should not be of any concern because of the mandatory x-ray before feeding is introduced. Gastrointestinal complications as vomiting and diarrhea are also seen, often related to the wrong food administered to hastily, at a too cold temperature, or because of a too large quantity.

As conclusion for the patients well-being, malnutrition should be avoided when hospitalized. Hence, the advantages with the nasoesophageal feeding tube outweighs the disadvantages for patients who are expected to need nutritional support for a short amount of time and/or are not in a condition for anesthesia. Both the veterinary and the veterinary nurse are competent to place the nasoesophageal feeding tube and there is not any legally impediment. The belief is that more dogs in need of a feeding tube would have it placed if the procedure was delegated to the veterinary nurse.

Undernäring hos hund som är inskrivna på djursjukhus är dessvärre relativt vanligt. Smärta, stress, ny miljö och annorlunda mat leder till att vissa hundar slutar äta. Undernäring innebär att immunförsvaret inte kan upprätthållas som vanligt och försämring av läkningsförmågan, det innebär i sin tur längre vistelse på djursjukhuset och ökade kostnader. Rapporter har visat på att antibiotikaresistensen ökar i Sverige bland våra sällskapsdjur och sprids framförallt på djursjukhus och kliniker. Genom att hålla en god näringsstatus hos inneliggande hundar upprätthålls deras immunförsvar och sårläkningen stöds. Det innebär färre infektioner och då även mindre antibiotikaanvändning. Studier visar att undernäring förekommer hos inneliggande hundar på djursjukhus, och åtgärder mot undernäring bör utvärderas.

Författaren upplever att tvångsmatning med spruta är relativt vanligt förekommande inom djurhälsovården i Sverige trots att det finns studier som visar på ökad risk för lunginflammation. Vissa hundar accepterar bra att bli matade med spruta men hos vissa individer skapas ett onödigt stressmoment. Andra metoder bör utvecklas för att kvalitetssäkra vården av inneliggande hundar som inte äter självständigt. Nässvalgsond är en metod som kan vidtas när andra försök att få hunden att äta inte lyckas. Enklare metoder bör genomföras innan nässvalgsond övervägs, exempelvis erbjuda annan mat eller ändra miljön när hunden ska äta. Innan nässvalgsond övervägs att placeras bör en noggrann undersökning genomföras för att utvärdera om nässvalgsond är den mest lämpade metoden, exempelvis ska den inte placeras om hunden har skall- eller näshåletrauma.

Nässvalgsond innebär att en sond i mjukt material förs ner till tre fjärdedelar av matstrupen, genom en bedövad näsborre och innebär att hunden inte själv behöver svälja aktivt. Sonden sys fast med två eller tre stygn och kan sitta i upp till tio dagar. Nässvalgsonden innebär att flytande näring kan tillföras till hunden kontinuerligt under dygnet för att uppnå hundens dagliga behov.

Syftet med uppsatsen var att kartlägga användandet av nässvalgsond i praktiken och vem som bör placera sonden genom att utföra en kvalitativ studie i form av ett mindre frågeformulär samt intervjuer med veterinärer och djursjukskötare. Genom en litteraturstudie var syftet att skapa en vetenskaplig grund till komplikationer vid undernäring samt fördelar och nackdelar med nässvalgsond.

Majoriteten av de tillfrågade ansåg att djursjukskötare kan placera nässvalgsond förutsatt att djursjukskötare hade god utbildning och en delegation från veterinär förekom. En obligatorisk röntgen efter varje placerande med godkännande från behandlande veterinär var också en förutsättning. Majoriteten av de tillfrågade i frågeformuläret ansåg även att fler hundar i behov av nässvalgsond skulle få en sond placerad om djursjukskötaren ansvarade för metoden. Majoriteten ansåg att nässvalgsond var ovanligt hos inneliggande hundar i Sverige och vissa belyste att de önskade att se fler hundar i behov få en nässvalgsond placerad.

Sjuka och skadade djur utan näring drabbas av så kallad ”stressad svält”. Det innebär att den primära energikällan vid svält ändras från fett- och glukogenreserver till muskelmassa, viket leder till nedbrytning av muskler, svaghet, försämrat allmäntillstånd och slutligen organsvikt och död. Vissa författare menar på att redan vid 25 % - 30 % minskning av kroppen proteiner riskeras av försvagning av immunförsvaret. Proteinbristen leder till att tillverkningen av grundsubstanser och kollagen inte kan fortskrida som vanligt, vilket leder till en förlängd läkning. Det kan därmed antas att näringsbrist leder till en ökad risk för infektioner.

Fördelar med nässvalgsond är att näring tillförs utan att personalen behöver truga med hunden. Nässvalgsond innebär en naturlig väg för näringen och på så sätt bibehålls tarmens rörlighet och slemhinnans miljö. Det innebär en mindre risk för bakteriell överväxt som är en möjlig konsekvens av stillastående tarm.

Nässvalgsond är den enklaste av matningssonder och sövning är inte nödvändigt, vilket är bra hos en patient som inte är i tillstånd att sövas. Näring kan introduceras direkt efter godkännande av röntgen, förutsatt att hunden inte erhållit lite lugnande innan proceduren.

Nackdelar som kan ske med nässvalgsond är näsblod, irritation, dislokation, mekanisk tilltäppning och gastrointestinala komplikationer. Hur vanligt dessa komplikationer är har inte fastställts dock kan samtliga hanteras och undvikas om en grundlig undersökning sker innan placerandet och nässvalgsonden sedan sköts korrekt. Exempelvis är diarré förekommande, dock påpekar vissa författare att eftersom näringen som tillförs är mjuk skapar det lös avföring och personalen kan ha svårt att särskilja på diarré och lös avföring i journalföringen. Ett annat exempel är mekanisk tilltäppning och dislokation. Administreras några milliliter ljummet vatten genom nässvalgsonden före matning upptäcks troligen en eventuell dislokation då hunden vanligtvis svarar med hostning eller obehag. Tillförs några milliliter ljummet vatten efter matning, bör matrester spolas ut och risken för tilltäppning av nässvalgsoden minimeras. Det bör även tilläggas att ständig infusion, med hjälp av en pump, kan förebygga mekanisk tilltäppning, förutsatt att hastigheten på infusionen inte är för långsam.

Övermatning med nässvalgsond kan ske och har observerats i studier. Hos en patient som är undernärd med förlorad muskelmassa kan övermatning i introduktionen av näring leda till tillståndet Refeeding syndrome. Det innebär ett tillstånd där kroppen har svårt att hantera de höga insulinnivåerna, vilket leder till elektrolytrubbningar. Symtom som kan ses är muskelsvaghet, darrningar, ojämn hjärtrytm, neurologiska skador, och slutligen död.

Vem som bör placera nässvalgsonden är omdiskuterat i skrivande stund i Sverige. Då nässvalgsonden inte passerar några hudbarriärer kan det antas att hudsuturerna är det mest invasiva i proceduren. Då det står i lagtext att enklare operativa ingrepp, som hudsuturer, kan delegeras från veterinär till djursjukskötare tycks juridiska förhinder inte föreligga för djursjukskötare att placera nässvalgsond.

De senaste åren har en snabb veterinärmedicinsk utvecklig skett samtidigt som djursjukskötaren precis har blivit en egen profession. Det innebär att områden som nutrition, vilket framförallt tillhör djursjukskötarrollen, inte har följt samma utveckling som veterinärmedicin. Mer avancerad veterinärvård har lett till längre vistelser och därmed har behoven hos de inneliggande hundarna ändrats. Det är troligt att behovet av nässvalgsond inte fanns tidigare men i dagens läge, med längre vistelser, måste fler metoder att tillföra näring till hundar som inte äter självmant utvärderas. Det finns studier som visar samband mellan svår sjukdom och näringsbrist på hund och att dessa leder till en sämre prognos för hunden. Studier visar även på att näring, oavsett hur hunden får i sig det, leder till kortare vistelse på djursjukhuset och att nässvalgsond var ett bättre alternativ än tvångsmatning med spruta för att uppnå hundens dagliga behov.

Djursjukskötare innehar idag en skyddad titel med en tillhörande legitimation, en egen yrkeskategori och djuromvårdnad som en egen inriktning. Djursjukskötare är inte längre veterinära assistenter och behöver därmed få respekt för sin yrkesroll och bygga upp en yrkesstolthet. Nutrition är en av djursjukskötarens område och författaren anser att djursjukskötaren ska få rätt att behärska så mycket de kan inom sin yrkesroll. Författaren upplever att djursjukskötare är redo för mer avancerade uppgifter, som att placera en nässvalgsond. Djursjukskötaren kan göra skillnad för hundar som inte äter genom att placera nässvalgsond istället för att tvångsmata med spruta och på så sätt öka patientsäkerheten och säkerställa en god omvårdnad.