Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Rift Valley fever (RVF) är en zoonotisk, vektorburen sjukdom som orsakas av ett Phlebovirus och sprids med hjälp av myggor. RVF är epizootiklassad och drabbar framförallt får, getter och nötkreatur varav unga individer är känsligast för infektionen. Symptomen utgörs av massiva aborter, hepatit, encefalit, hemorrhagisk feber och ökad dödlighet, särskild bland nyfödda djur. Den zoonotiska aspekten är framförallt av betydelse för djurhållare samt yrkesgrupper såsom veterinärer och slakteriarbetare.
Denna litteraturöversikt syftar till att ge en överblick över utbredning, etiologi, patologi och epidemiologi samt besvara frågeställningen om en spridning till Europa utgör en risk.
Sedan upptäckten i Kenya 1930 har flera ödesdigra utbrott skett i södra och östra Afrika. I slutet av 70-talet skedde det första utbrottet norr om Sahara då Egypten upplevde hundratusentals insjuknade djur och människor samt 600 rapporterade humana dödsfall. Västra Afrika drabbades första gången 1987 och år 2000 konstaterades sjukdomen i Saudiarabien och Yemen, vilket var det första utbrottet utanför den afrikanska kontinenten. Också på Madagaskar och Komorerna i Indiska Oceanen har RVF konstaterats.
Epidemiologin är komplex och varierar mellan olika miljöer men en gemensam faktor är sambandet mellan utbrott och ett ökat antal mygg, vilket sker till följd av ökad nederbörd. Rift Valley fever-viruset (RVFV) har isolerats från cirka 40 olika myggarter och ytterligare arter har kunnat infekteras experimentellt. En art tillhörande Aedes spp. har visats ha förmåga till vertikal överföring av RVFV och detta tros vara möjligt för fler arter. Aedes spp. är översvämningsmyggor vars ägg är extremt tåliga mot uttorkning, vilket möjliggör att viruset kan överleva i äggen under långa, torra inter-epizootiska perioder. I Europa finns flera myggarter med vektorkompetens för RVFV och som associerats till allvarliga utbrott i Afrika eller på den Arabiska Halvön. Culex pipiens, Ochlerotatus caspius, Aedes vexans vexans och Aedes albopictus är fyra arter som tros kunna agera potentiella vektorer för RVFV i Europa.
Flera utbrott har satts i samband med handel av levande djur, bland annat utbrott på Mayotte, i Egypten och på den Arabiska halvön. Handeln inom Afrika och till den Arabiska halvön är omfattande och ökar bland annat vid religiösa högtider såsom Eid-Al-Adha. Djurförflyttning, marknader och uppsamlingsplatser möjliggör en spridning av patogener såsom RVFV. Enligt gällande EU-lagstiftning är dock ingen export av djur från Afrika till EU idag tillåten, varför illegal handel utgör främsta risken för introduktion via levande djur.
RVF:s komplicerade natur med flertalet mottagliga värddjur inklusive människa, det faktum att den är vektorburen men också kan smitta via direktkontakt och dess förekomst på olika platser med olika ekologi gör den svår att förutse. Utifrån de faktorer som redovisas i detta arbete är det inte möjligt att med säkerhet kunna svara på frågan om en reell risk för spridning till Europa föreligger. Flera faktorer antyder dock att risken är existerande men låg.

Rift Valley fever (RVF) is a zoonotic, mosquito-borne disease caused by a Phlebovirus. RVF is classified as an epizootic and affects primarily sheep, goats and cattle. Young animals are the most sensitive to the infection. Symptoms are massive abortions, hepatitis, encephalitis, hemorrhagic fever and high rates of mortality, especially among newborns. The zoonotic aspect is of largest importance concerning farmers, veterinarians and slaughterhouse workers.
This literature review aims on giving an overview of the distribution, etiology, pathology and epidemiology as well as to answer the question whether a spread to Europe is a risk.
Since RVF was first discovered in 1930 in Kenya, several disastrous outbreaks have occurred in the southern and eastern parts of Africa. In the end of the 1970s the first outbreak north of Sahara was recorded when Egypt experienced hundreds of thousands of cases, both amongst humans and animals, and 600 reported human deaths. Western Africa was affected for the first time in 1987 and in 2000 RVF was confirmed in Saudi Arabia and Yemen, which was the first outbreak outside the African continent. Also the islands Madagascar and the Comoros in the Indian Ocean have experienced outbreaks of RVF.
The epidemiology is complex and varies between different ecological environments but a common factor is the interaction between outbreaks and an increased amount of mosquitoes following increased precipitation. The Rift Valley fever virus (RVFV) has been isolated from about 40 different mosquito species and additional species have been experimentally infected. One species belonging to the Aedes genera has been proved to have the ability of vertical transmission of RVFV, which is assumed to be the case for other species of Aedes. Aedes spp. are floodwater mosquitoes whose eggs are extremely drought-resistant, which enables survival of the virus in the eggs during long, dry inter-epizootic periods. In Europe several vector-competent mosquitoes exist; species which has been associated to severe outbreaks of RVF in Africa or the Arabian Peninsula. Culex pipiens, Ochlerotatus caspius, Aedes vexans vexans and Aedes albopictus are four species who could be believed to act as potential vectors for RVFV in Europe.
Several outbreaks have been associated to trade with livestock, for example the outbreaks in Mayotte, Egypt and on the Arabian Peninsula. The trade with live animals within Africa and to the Arabian Peninsula is extensive and increases at for example religious feasts such as the Eid-Al-Adha. Animal movement, markets and places of gathering enables spread of pathogens such as RVFV. According to current European Union legislation no export of living animals from Africa to the EU is allowed at the moment. Therefore illegal transport is the main risk of introduction to Europe via livestock.
The complicated nature of RVF, with several susceptible animal species including man, the fact that it is vector-borne but also can transmit via direct contact and it’s prevalence in different places with different ecology makes it a disease hard to predict. The information given in this paper is not enough to carry out an adequate risk assessment regarding spread to Europe, but several factors imply an existing but low risk.