Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Detta är en litteraturstudie av sjukdomen Devil Facial Tumour Disease (DFTD) som drabbar tasmansk djävul. De lever i vilt tillstånd på ön Tasmanien som ligger utanför Australiens södra kust. Tasmanska djävular är köttätande pungdjur i ungefär samma storlek som en rödräv. De är nattaktiva och lever ensamma, förutom vid konkurrens om föda och under parningsperioden då de möter andra tasmanska djävular. Vid dessa möten blir det ofta slagsmål för att göra upp rangordningen.

DFTD ger stora tumörer i munhåla, ansikte och halsregion samt eventuella metastaser. Tumörerna är maligna och leder till döden inom ett par månader efter att symptom visas, genom att andningsvägarna blockeras eller svält då de stora tumörerna hindrar djuret från att äta. Tumörceller ifrån en tasmansk djävul förs över till en annan via bett, likt ett vävnadstransplantat, från ett infekterat djur till det djur som biter. Ett forskningsresultat som starkt talar för att DFTD är en smittsam cancer är att cellerna i tumörerna inte har samma karyotyp som värddjurets övriga cellerna.
Första fallet av DFTD sågs 1996 och sedan utbrottet av DFTD har de tasmanska djävularna sjunkit kraftigt i antal. I populationen har ålderfördelningen ändrats och består nu främst av unga djur. Tidigare fick de flesta honor sin första kull vid två års ålder vilket nu har ändrats till att de får första kullen vid ett års ålder. Detta tros bero på minskad konkurrens om föda. Trots att första kullen föds tidigare hinner de flesta honor numera bara få en kull under sin livstid.

För att en cancer ska kunna smitta mellan individer krävs en fysisk överföring. Cellerna ska kunna överleva i den nya miljön och får inte stötas bort av värdens immunförsvar. När tasmanska djävular drabbas av DFTD skapar de ingen immunrespons emot tumören. Eftersom forskningen tyder på att Tasmanska djävular har ett fungerande immunförsvar, så antas den bristande immunresponsen mot DFTD bero på att tumörcellerna inte upptäcks som icke-endogena då de inte uttrycker MHC-molekyler på sin cellyta. Det finns en till känd tumörsjukdom som smittar mellan individer, canine transmissible venereal tumour (CTVT) som ger veneriska sarcom hus hund, varg och prärievarg.

Sjukdomen är nu utbredd över 75% av Tasmaniens yta och populationen har minskat med över 60%. Utan något botemedel tror forskare att den vilda populationen inte kommer vara kvar om 5 år och i värsta fall totalt utrotade inom 35 år. Många projekt finns dock för att rädda tasmansk djävul så som forskning kring behandlingsmetoder och vaccin. Friska djur fångas även och hålls i DFTD-fria inhägnader och på mindre öar utanför Tasmanien för att minska risken för fortsatt spridning av sjukdomen.

Outside the southern coast of Australia on the island Tasmania, the wild population of Tasmanians are still living. They are carnivorous marsupials, size wise like the typical red fox. The Tasmanian devils are nocturnal and they live alone, except during competition for food and during the mating period, when they encounter other Tasmanian devils. At these meetings, they will often fight to make up the ranking.
Since 1996, Tasmanian devils were stricken out of the disease Devil Facial Tumour Disease (DFTD), which gives large tumours of the mouth, face, and neck region. The tumours are malignant and leads to death within a few months after symptoms appear, caused by blocked airways or starvation when the large tumors prevent the animal from eating. Tumour cells from a Tasmanian devil are transferred to another through the bite, like a tissue transplant from an infected animal to the animal that bites.
For a cancer to be contagious between individuals it is required a physical transfer. The cells can survive in the new environment and may not be rejected by the host's immune system. When Tasmanian devils suffer DFTD they create no immune response against the tumour. As research suggests that Tasmanian devils have a functioning immune system, the lack of immune response to DFTD is thought to be because the tumour cells are not detected as non-endogenous, by not presenting MHC-molecules at their cell surface. There is an additional known tumour disease that is contagious between individuals, canine transmissible venereal tumor (CTVT), giving venereal sarcoma to house dog, wolf and coyote.
The disease is now widespread over 75% of Tasmania's surface and the population has declined by over 60%. The population has also changed its composition with significantly larger proportion of young animals and females get their first litter a year earlier than before the outbreak. This is thought to be due to reduced competition for food. Without a cure, scientists believe that the wild population will remain about 5 years, and at worst totally extinct within 35 years. Many projects aim however, to save the Tasmanian devil as research into treatments and vaccines. Healthy animals are also caught and kept in DFTD-free enclosures and small islands off Tasmania to reduce the risk of further spread of the disease.