Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Syftet med denna studie är att titta på det vi vet om dopamins roll i aptitreglering idag, både generellt och med ett veterinärmedicinskt intresse specifikt på hund. Dopamin är transmittorsubstans i flera nervbanor i hjärnan och dess frisättning har traditionellt kopplats starkt till att positivt förstärka nyttosamma upplevelser eller handlingar i det som kallas kroppens ”belöningssystem”. I relation till föda och födorelaterade beteenden har man dock
på senare tid sett att dopamin har en bredare betydelse än att enbart förstärka själva födointaget. I litteraturen syns därför ett fokusskifte mot ett vidare perspektiv med hänsyn till dopamins alla, nu kända roller – något som väckt insikten om det dopaminerga systemets komplexitet och frågan om det ens är möjligt att få en helhetsbild över alla dess funktioner.

Denna litteraturstudie har undersökt delar av ett stort litteraturmaterial fram tills idag och konkluderar att trots mycket forskning är dopamins exakta funktioner i aptitregleringen fortfarande inte klarlagda utan det verkar fortfarande råda ovisshet och oenigheter. Den
generella bilden är att dopamin inte anses viktigt för att ett djur ska kunna konsumera föda, utan dopamins essentiella roll ligger i att skapa förutsättningar som ser till att ett djur faktiskt når sin föda; att kunna lära sig vilka olika stimuli som indikerar föda, att associera en viss handling till att nå sitt mål, att motivation finns för att söka efter eller jobba för att nå föda, att
omvandla en tanke till motorisk handling eller för den delen delta i kommunikationen mellan olika, relevanta hjärnområden. Dopamin verkar dessutom viktigt för att värdera olika typer av föda, att skapa en drivkraft att jobba för det ”bättre” alternativet i en situation där det finns flera möjliga alternativ och att göra djuret berett att välja den godare eller näringsrikare men mer svårtillgängliga födan.

Specifikt på hund är forskningen knapphändig och få slutsatser kan dras därifrån utöver den generella tesen. Det verkar finnas både likheter och olikheter mellan människans och hundens dopaminerga system och utifrån det skulle man behöva titta närmare på vart eller vad det är
som skiljer sig. Det vore viktigt att veta vad som skiljer sig ur ett kliniskt perspektiv eftersom hunden delar människans vardag och patologiska tillstånd som ses hos människa återspeglas i allt större grad hos våra husdjur. Dopamin har exempelvis sammankopplats med det överintag
av föda i samband med en fett- eller sockerrik diet som tros ligga till grund för fetma - ett ökande problem hos sällskapsdjur som hund. Det är den kliniska potentialen inom både human- och djurhälsovården som driver forskningen om dopaminsystemet framåt, även om en förståelse för hela systemet verkar svårt att nå med dagens metoder.

The purpose of this study is to examine the current knowledge of what role dopamine plays in appetite control; both generally and from a veterinary perspective regarding the domestic dog.

Dopamine is a neurotransmitter in several different neural circuits and its synaptic release is traditionally associated with the positive reinforcement of beneficial experiences or actions in the brains so called “reward” system. However, up to date research reveals that when it comes to food and food related behavior dopamine seems to have a broader significance than being a plain reward of feeding – forcing a shift of focus in the recent literature towards widening the perspective and taking all the possible roles of dopamine into consideration. As an effect this has led to the realization of how complex the dopaminergic system is and raised the question of whether it is possible to ever fully understand it.

This study reviews parts of an immense research material and concludes that in spite of the amount of research made the exact functions of dopamine in appetite control remains unclear.

Anyhow, the general opinion according to the studied material is to exclude the idea of dopamine being important for an animal to consume food. Instead dopamine is important in creating conditions for an animal’s ability to actually reach the food; the capacity of learning which stimuli that indicates food, associating a certain action with reaching the aimed goal, creating motivation to seek or work for food, translating a thought to motor action or
participating in the communication between relevant regions of the brain. In addition, dopamine seems to make it possible for animals to differentiate between foods when there is more than one alternative by adding a value to each food. In this way dopamine creates a drive that makes the animal prepared to work for the more valuable (e.g. tastier or more nutritional) alternative even if it is harder to reach.

When it comes to specific studies regarding dogs the research is parsimonious and few conclusions can be made beyond the general hypothesis. Both similarities and differences have been observed between the human and dog dopaminergic systems. Therefore more research is needed to understand in a more exact way where, or in what sense, the two species differ. From a clinical perspective it is important to understand the differences since the
domestic dog increasingly shares the human everyday life, and pathological conditions seen in humans are mirrored in our pets. One example is obesity, where dopamine has recently been connected with the over intake of food occurring in alliance with a poor diet containing
too much sugar or fat. Obesity is a growing health issue in humans, but also in pets such as dogs. The clinical potential of dopamine in both human- and animal healthcare motivates further research, even though understanding the complete picture seems difficult with the methods existing today.