Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Fång är ett ökande problem i hästpopulationen och ett samband mellan fetma, insulinresistens och en förhöjd risk för fång har setts i ett flertal studier. Fältdiagnostiken för påvisande av insulinresistens är idag mycket begränsad och de metoder som framför allt används, mätning av fasteinsulin- och fasteglukoskoncentrationer via blodprov, har visat sig ha låg tillförlitlighet och reproducerbarhet. Behovet av en enkel och pålitlig fältdiagnostisk metod för utvärdering av insulinkänslighet hos hästar är därför stort.
Studien syftade till att utvärdera ett oralt glukostoleranstest (OGT) som alternativ till dagens fältdiagnostiska metoder för detektion av insulinresistens hos häst. Genom att diagnosticera insulinresistenta hästar, samt de hästar som befinner sig i riskzonen för att utveckla insulinresistens, kan förebyggande åtgärder vidtas och en uppföljning av dessa åtgärder göras med hjälp av OGT, vilket kan leda till att hästarna på så sätt fortsättningsvis kan hållas friska.
14 kliniskt friska varmblodiga travare användes i försöket. Samtliga hästar genomgick, förutom det orala glukostoleranstestet, en euglykemisk hyperinsulinemisk clamp (EHC) för kvantifiering av deras insulinkänslighet.
I det orala glukostoleranstestet gavs försökshästarna glukossirap oralt i en dos på 0,2 ml/kg kroppsvikt och deras insulin- och glukossvar följdes därefter under tre timmar med provtagning varje halvtimme. Även triglycerider mättes vid tre tillfällen under OGT.
Vid den euglykemiska hyperinsulinemiska clampen gavs hästarna en kontinuerlig infusion av insulin (3 mU/kg/min) och en variabel glukosinfusion för att bibehålla euglykemin. Den tillförda mängden glukos som behövs för att upprätthålla hästarnas euglykemi vid steady state av hyperinsulinemin motsvarar upptaget av glukos i insulinkänslig vävnad (muskler och fettväv) och ger ett kvantitativt mått på insulinkänsligheten. Metoden används som en gold standard för kvantifiering av insulinresistens.
Korrelationen mellan EHC och OGT var god vid jämförelse av peakvärde för insulin och AUC för insulin vid OGT mot M/I-kvot (mängd metaboliserat glukos/tillförd insulinenhet) för EHC.
Studien är den första där resultat från OGT kvantifieras och korreleras mot EHC. OGT visade sig i studien ha en hög specificitet men lägre sensitivitet och kan användas för att diagnosticera hästar med nedsatt insulinkänslighet. Ytterligare studier med ett större testmaterial samt försök med kliniskt insulinresistenta hästar bör dock utföras för att ytterligare säkerställa resultaten samt för att utvärdera om justeringar i gränsvärdena för insulin krävs för att få testet ska få en större tillförlitlighet.

Laminitis is an increasing problem in horses and a connection between obesity, insulin resistance and a higher risk for laminitis has been shown in many studies. The methods used today by the field veterinarian for diagnosing insulin resistance in horses are limited and includes basal blood glucose and basal blood insulin values, measurements that have been shown to have low reliability and repeatability. A simple and reliable field diagnostic method is therefore needed.
The aim of this study was to evaluate if an oral glucose tolerance test (OGT) could be an alternative to the diagnostic methods used in the field practice today. By diagnosing horses with insulin resistance, and horses that are in the risk zone to develop insulin resistance, preventional management can be made and the result of the management can be measured by the OGT to check if their insulin sensitivity has increased. This can be of importance to keep the horses healthy.
14 clinically healthy Standardbred horses were used in the study. All horses underwent, in addition to the oral glucose tolerance test, an euglycemic hyperinsulinemic clamp (EHC) to quantify their insulin sensitivity.
In the oral glucose tolerance test, the horses were given an oral dose of glucose syrup (0,2 ml/kg bw) and their insulin and glucose response were measured during the three following hours, with blood samples collected every 30 minutes. Triglycerides were also measured three times during the OGT.
During the euglycemic hyperinsulinemic clamp, a constant infusion of insulin and a variable glucose infusion were given intravenously with the aim to obtain an euglycemic hyperinsulinemic steady state. The insulin sensitivity of the horse is determined by the rate of glucose infusion required to obtain an euglycemic state during the EHC. The method is used as a gold standard for quantifying insulin resistance.
There was a correlation between the EHC and the OGT when comparing the insulin peak value and the insulin AUC measured from the OGT to the glucose infusion rate and the M/I ratio (the amount of metabolised glucose/insulin unit) measured from the EHC.
To my knowledge, this is the first study where results from an OGT in horses are quantified and correlated to an EHC. The OGT was shown to have a high specificity but a lower sensitivity and can be used to diagnose horses with decreased insulin sensitivity. Further studies with a larger study population and with insulin resistant horses are required in order to verify the results of the study and to evaluate the cut off values for insulin in the OGT.