Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Interaktioner mellan vilda herbivorer och nötboskap är väldigt komplexa. Bland nackdelarna väger överföring av sjukdomar tyngst. Uppskattningsvis har cirka 70 % av alla sjukdomar hos boskap (inklusive zoonoser) som uppkommit på senare tid sitt ursprung hos vilda djur. Sjukdomar kan spridas via direkta kontakter eller indirekta interaktioner (luft, kroppsvätskor, avföring, kött eller mjölk) mellan vilda djur och boskap. Några exempel på sådana sjukdomar är: East Coast Fever, Corridor disease, January disease, katarralfeber, trypanosomos samt mul- och klövsjuka. Sjukdomar är en av faktorerna som försvårar djurhållning i Kenya, men också predation ligger bakom en stor del av antalet förlorade boskap och orsakas till största del av lejon, men även av hyenor och leoparder. Babianer tar flest utav de mindre boskapen som får och getter, men kan även fälla mindre kalvar. Interaktion mellan nötboskap och vilda herbivorer kan även vara fördelaktigt, som till exempel bidra till ökad biologisk mångfald då mer betesmark nyttjas samt förbättrad djurhälsa. En av de populäraste koraserna som massajer (en av Kenyas ursprungsstammar) använder är Boran (Bos indicus), då de har en enastående förmåga att kunna anpassa sig och producera under de varma förhållanden som finns i Kenya. För många är massajernas sätt att hålla boskap viktigt för överlevnad. Genom att vandra med sina kor till och från betesmarker samt vattenhål, är korna ständigt vaktade av en eller flera herdar. Dessa herdar skyddar aktivt sina boskap, vilket gör det svårt för predatorer att fälla boskap. Man vandrar med sina boskap istället för att ständigt hålla sig i närheten av vattenhål, då dessa oftast lockar till sig lejon som lurar på byten under torrperioden i Kenya. Mer forskning behövs på vilka för- och nackdelar interaktioner mellan nötboskap och vilda herbivorer har, för att kunna öka den biologiska mångfalden och djurvälfärden ytterligare inom den nuvarande boskapshållningen i Kenya.

Interactions between wild herbivores and cattle have several aspects. One of the most important disadvantages is the risk of transmission of diseases. It is estimated that approximately 70% of all diseases in livestock (including zoonose) that have arisen during the last few years originated from wildlife. Diseases can be spread through direct or indirect interactions between wildlife and livestock. Some examples of these diseases are: East Coast fever, Corridor disease, January disease, Catarrhal fever, Trypanosomosis and Foot-and-mouth disease. Diseases are not the only factor that contributes to difficulties in keeping animals in Kenya, predators also play a major role in the number of lost cattle. The loss of cattle is mostly due to lion attacks, but can also be caused by hyenas and leopards. Baboons are responsible to the loss of most of the smaller livestock such as sheep and goats. However, the interactions between cattle and wild herbivores can also be beneficial, such as improved animal health and increased biodiversity as more pasture gets covered. Maasai people are one of Kenya's indigenous populations that still use the old ways of living. Boran (Bos indicus) is one of the most popular breeds of cattle among them because of its remarkable ability to adapt and produce in the hot conditions that exist in Kenya. For many Maasai people this way of keeping livestock is crucial for survival. By walking with their cows to and from pastures and watering holes, the herd is constantly guarded by one or more shepherds. These shepherds actively protect their livestock, making it difficult for predators to take livestock as prey. They walk with their cattle instead of permanently staying around waterholes, which usually attracts lions lurking for prey during drought periods in Kenya. More research is needed on the pros and cons of interactions between cattle and wild herbivores, in order to enhance the biodiversity and animal welfare further within the existing cattle husbandry systems in Kenya.